”Jag glömde KAMERAN!”

Hoppas att du har haft en fin vecka! Jag har varit väldigt trött denna vecka (sköldkörteln – låg energi… 😦 ) Men jag har i alla fall fått positiv mental energi av att jobba med att få igång Creative Being och att filma veckans bravader kring fotokursen. 🙂

Nu är det äntligen dags för denna veckas inlägg som ju ska handla om starten på just fotokursen. Det känns jätteskoj och inspirerande efter första lektionen. Kursdeltagare med olika erfarenheter och olika åldrar som jag tror jag kan lära mig jättemycket av. Kursen kommer innehålla redigering (Lightroom och Photoshop), att fotografera manuellt (det gör jag redan) och massor av tips och tekniker för att lyckas med sina landskapsbilder. Jag ser verkligen fram emot våren med landskapsfoto!

Det absolut bästa med att fota landskap och natur för mig är att man får en anledning att verkligen få vara i naturen. Det kombinerar kreativiteten i fotoskapandet och naturens lugnande helande kraft. Med kameran blir man också fokuserad på nuet, här och nu, när man försöker hitta bra bilder – och det gör också att man tar in naturen mer medvetet. När man får se dagen vakna till liv när solen når över horisonten som jag fick idag, känns det mäktigt att få vara där, just då. Även om man måste gå upp klocken fem en söndagmorgon så är det ALLTID värt det. Oavsett hur tidigt jag har vaknat eller hur det har gått med själva fotandet – som ni får se i filmen så händer det ofta att det inte går som man vill. Men det har liksom aldrig hänt att jag har ångrat att jag gått ut! Även när man inte lyckas hitta den där perfekta bilden så har man ändå naturupplevelsen. För en stressad själ finns det ingen bättre medicin än att vara ute i naturen. Den gör mig både stark och ödmjuk på samma gång. Det blir liksom lättare att andas, att tänka, att finnas till.

Det här inlägget kommer ut sent idag. Men det beror på att jag har förberett och filmat från klockan 5 imorse och det har tagit hela dagen fram till att jag kom tillbaka från fotograferingen runt halv nio till nu – halv tio på kvällen – att redigera filmen och bilderna. Dessutom är jag inte helt klar med filmen. Den ska renderas och sedan läggas upp på youtube vilket alltid tar lite tid. När den har laddats upp där är den redo att bäddas in här på bloggen!

Under veckan har jag förresten utöver youtube också startat upp ett instagramkonto för Creative Being – följ mig där också. Alla mina sociala kanaler kompletterar varandra så det lönar sig att följa mig på allihopa! 🙂

Vad är det bästa med naturen för dig? För mig är det helt klart lugnet den ger mig – och att den är så obeskrivligt vacker så att det nästan gör ont ibland! 🙂

Glöm inte att prenumerera på min youtube-kanal! 🙂

Vägen tillbaka och en ny start

2020.

Året då allt ställdes på ända och jag, och världen, fick lära oss hur skört livet är. Och hur snabbt tillvaron, och allt man tagit för givet, kan förändras. Globalt fick vi lära oss att hålla ut, hålla i och hålla avstånd. Vi fick lära oss att avstå från det viktigaste vi har, som är så grundläggande mänskligt: Att fritt kunna umgås med nära och kära. Många av oss har också förlorat någon i denna farsot som kallas Covid 19. Min mormor lämnade oss på den dödligaste dagen dittills i pandemin, den 15 april. Denna sjukdom är så omänskligt grym. Mormor fick genomlida sjukdomen ensam och vi fick inte ta farväl. Det här gör så ont att jag knappt kan skriva det – denna smärta skär igenom hjärtat och gör sorgen djupare. Det blir inte bättre när man tänker på hur många som delar detta öde med oss. Alla som fått dö ensamma, i sterila sjukhusmiljöer med utsliten vårdpersonal bakom skyddskläder, munskydd och visir som gör sitt allra bästa att lindra smärtan trots att de själva egentligen inte orkar mer. Och alla anhöriga som liksom vi inte fått ta farväl.

Lagom med pandemins framfart kraschade även mitt liv rakt in i väggen. Den första april blev jag sjukskriven för utmattning. Hjärnan slutade fungera. Det smög sig på mer och mer under hösten och vintern tills jag till slut inte fick ihop mina tankar längre. Kunde inte hänga med på möten, glömde saker, tappade tråden när jag pratade, kunde bara se lättsmälta sitcoms på Netflix, för något längre kunde jag inte hänga med i, kunde knappt förstå vad jag läste, kunde inte skriva som är en stor del av mitt jobb osv. Det kändes som att tänka i sirap. Hjärnan klarade inte av några intryck. Blev både ljus- och ljudkänslig. Samtidigt var jag så ohyggligt obeskrivligt trött. En trötthet som liksom genomsyrade varenda cell i kroppen. Jag grät i duschen på morgnarna för att jag inte förstod hur jag skulle ta mig igenom dagen. Jag grät ofta från ingenstans bara av ren trötthet. Dessutom gick jag med ett konstant stresspåslag i kroppen samtidigt som det kändes som om kroppen gick på sparlåga – som när batterierna tar slut i en gammal radio. Så kändes varenda rörelse, och så lät mina tankar. Jag hade så svårt att acceptera kraschen till en början. Jag förstod inte vad som hände mig eller hur jag någonsin skulle kunna fungera normalt igen. Det var så himla otäckt!

Under utmattningen upptäcktes dessutom att jag hade autoimmun underfunktion i sköldkörteln (med facit i hand, föll de senaste åren på plats med denna diagnos. Detta är en stor bidragande orsak till utmattningen!), och dessutom en halsknöl. Allt var väldigt dramatiskt och allt hände på en gång. Inom en månad från att jag blev sjukskriven hade jag förlorat min mormor, fått (upptäckt) en autoimmun sjukdom och en halsknöl som behövde utredas. Från mitten av maj till och med december utreddes knölen för eventuell cancer. Inledningsvis befarade man till och med den värsta typen av tumör. Utredningen innefattade ett flertal biopsier i olika omgångar, medicinbehandling och slutligen återstod endast operation där de tog bort halva sköldkörteln inklusive knöl för att kunna ställa diagnos om tumören var elakartad. Operationen skedde den 5 oktober, och den 15 december fick jag till slut det beskedet som jag under dessa månader inte vågade hoppas på. Det var en tumör på c:a 2,5 cm i sköldkörtelns vänstra lob, men den var gudskelov godartad. Som om inte min utmattade hjärna stressats tillräckligt under denna period så bytte jag dessutom tjänst på jobbet i juni mitt under pågående sjukskrivning och cancerutredning pga en omorganisation där min tidigare tjänst flyttade från Stockholm till Göteborg.

Och som grädde på stressmoset hade vi även pandemin, som gjorde att jag fick ta mig igenom det mesta ensam – med fantastiskt stöd av nära och kära på distans – men hade självklart behövt mer fysiskt stöd. Mer kramar. Definitivt mer kramar. Mer vanligt liv. Att kunna ha någon med mig på läkarbesök, kunna sörja mormor normalt med familjen. Inte över en telefonledning. Bara som exempel.

2020 var sammanfattningsvis ett av de tuffaste åren i mitt liv.

Men!

2020 var samtidigt ett år som jag kommer att se tillbaka på som ett avgörande år i mitt liv. Det har lärt mig hur värdefullt mitt liv är, i sin skörhet. Jag fick möta min egen dödsångest – och komma ut ur den. Den gåvan kommer jag inte att kasta bort. 2020 har visat mig hur starka mina relationer faktiskt är. Till min familj och mina vänner. Hur lyckligt lottad jag är att de finns i mitt liv. De betyder verkligen allt. Jag är så tacksam att jag lever, och känner mig ödmjuk inför livet.

2020 lärde mig att leva i nuet. Det är nu jag ska leva ut mina drömmar. Inte sen.

Jag är tillbaka på jobbet. Inte helt återställd men tror mer och mer på att jag ska komma tillbaka. Inte till mitt tidigare jag. Utan till ett uppgraderat jag. Där balans, livsglädje och kreativitet är ledorden. Vi behöver ge oss själva tid att göra mer av sådant som ger oss glädje och energi. Jag har insett att kreativiteten är viktigare än någonsin för mig.

Detta kommer att återspegla sig här på bloggen. Den kommer att vara viktig för mig, för att dokumentera och driva min kreativa resa. Vilket har varit dess syfte hela tiden – den heter ju inte Creative Being för intet. 🙂

Mer om detta och planerna för bloggen i nästa inlägg!

Jag är tillbaka! 🙂 På riktigt denna gång. En ny start!


Farväl mormor – min vita fjäril

Den 7 augusti. En sorgens dag som omfamnar oss med den tryckande värmen. Det är en av sommarens varmaste dagar. Värmen kom på sensommaren.

Tillsammans anländer vi till Skogskyrkogården. Solen står högt på himlen och träden kastar skuggor över grönskande buskar och gräs och prydliga gravstenar. Jag tänker på hur vackert mormor tyckte det var med trädens skuggor över solbelysta gröna gräsmattor. Vi köper varsin handbukett i en liten blomsterbutik utanför kyrkogården. När vi anländer till det lilla kapellet ser vi hennes vackra urna på en grön duk, omgiven av en oerhört vacker gravkrans från oss alla, och en från morfars syster. Mormor hade blivit hänförd av de vackra blommorna: ”Tänk att det kan finnas någonting så vackert i denna grymma värld!?” hör jag hennes röst inom mig.

Ceremonin är lugn och fin, med hennes allra käraste på grymt pandemiavstånd. Precis när ceremonin sätter igång känner jag en omfamning inombords. Mormor är med oss, och bär oss igenom detta avsked. Det får mig att gråta men det är inga jobbiga tårar. Det är tårar ur tröst och kärlek. Jag låter tårarna rinna fritt under hela ceremonin när tankarna på mormor fyller mig, alla fina minnen, hennes kärlek, omsorg om oss. Hennes trygghet. Bara lyckliga, trygga, roliga minnen. En enorm saknad, men ett fint farväl. Nu får du äntligen frid mormor. Tack för allt. Från hjärtat tack.

Framme vid graven gör prästen sig redo för gravsättningsceremonin. Mormor ska äntligen få återförenas med sina kära föräldrar som hon förlorade alldeles för tidigt, och med morfar. Prästen bär en vit näsduk propert vikt i bröstfickan. ”Den symboliserar ljuset”, säger han.

Då kom den. Den vita fjärilen. Den flög omkring framför oss över graven en kort stund innan den flög iväg. Prästen kände det. Jag kände det. Den bar på en hälsning. Frid och ljus, och tröst.

Efter ceremonin stod mamma och jag och tittade på mormor och morfars namn inristade på familjegravens baksida. Båda av oss grät när vi såg deras namn, och insåg att här ligger de. Mammas föräldrar. Mina morföräldrar. I jorden för evig vila, inte längre med oss. Så ofattbart. Då kom den igen. En vit fjäril som målmedvetet flög upp mot oss där vi stod, cirkulerade framför oss en kort stund, och flög sedan iväg.

Flera gånger efter detta har en vit fjäril kommit till mig i samband med tankar på mormor. Med samma tröst och ljus. Bekräftelse och omtanke. ”Jag är alltid med dig”.

Min ängel. Mormor – min vita fjäril.


Att ta sig ur stormen

Vem trodde att det senaste inlägget i denna blogg skulle publiceras i januari 2018.

Det har varit två omtumlande år, som till slut ledde till utmattning och sköldkörtelproblem. Vad som är hönan eller ägget av dessa två vet jag inte, men att långvarig stress är grunden till båda är jag övertygad om. Att dessutom krascha in i den berömda väggen mitt i en pandemi med så kallad social distansering är inte heller att rekommendera. I en tid i livet då man aldrig har behövt sina nära och kära mer, får man inte krama dem, inte träffa dem. Det går inte att beskriva. Och jag förlorade min mormor, en av de personerna som stått mig allra närmast i livet, på det grymma sätt som detta virus skiljer oss från våra kära. Utmattning, sorg, sjukdom. Allt på en gång.

Jag kommer säkerligen skriva mer om detta – hur allt har påverkat mig, hur det kunde hända, hur jag kämpar mig tillbaka. Och om vad som har hänt sedan sist.

Men nu vill jag bara fokusera på glädjen jag känner inför att skriva igen. På dessa två år som har gått har jag inte orkat formulera mina tankar. Jag har inte orkat leva på riktigt. All energi har gått åt till att överleva den förlamande tröttheten som jag så länge ignorerat. Det låter dramatiskt, men när jag tänker tillbaka så är det precis så det har varit, utan att jag själv har förstått det. Jag tänker tillbaka på de senaste 15 åren och fattar inte hur jag har orkat ända tills nu.

Jag tror att man till slut måste nå botten, för att sedan kunna nå toppen. Jag hoppas att 2020 är året då jag ska nå min botten. Det känns så.

Jag börjar känna lite lust igen. Inte jättemycket ork än. Men jag hoppas att lusten ger orken, lite i taget. Från och med nu måste jag se till att jag har ork över till det jag tycker om att göra, som ger mitt liv glädje och mening. Däribland att skriva. Fota. Rita. Orka vara kreativ igen.

Det måste jag. För att kunna leva på riktigt. Och överleva.

Att jag klarat av att skriva dessa rader, och att jag känner glädje trots det jag skriver om, över att kunna skriva om det. Det ger mig hopp!

Toppen är målet. Toppen är balans.

Bild: Elfvik, Lidingö. Marie Elmqvist


Searching for answers to an uncertain future

IMG_0648

2017. Ett lärdomens år. På flera sätt än ett. Ett år som härdade mig. Som utmanade mig. Som utvecklade mig. Jag kommer inte att sakna det. Men jag vill heller inte ha det ogjort.

2018 – Jag har börjat gå!

2017. A year of life lessons. In more ways than one. A year that toughened me. That challenged me. That made me grow. I won’t miss it. But I don’t want it undone either.

2018 – I have started walking!


meditativeart-amateur

meditativeart_amateur.

Det är namnet på mitt nya Instagramkonto där jag kommer att lägga upp några av mina zentangle- och mandalateckningar! Jag vill sprida detta till fler och då är Instagram en bra kanal. Så gå gärna in och följ mig! @meditativeart_amateur. Än så länge har jag bara hunnit lägga upp två bilder, men fler kommer.

Mitt budskap på Instagram precis som här i bloggen är att meditativ konst är för alla. Man behöver inte vara konstnär eller kunna rita – alla kan göra det och släppa loss sin kreativitet. Jag vill visa att man inte behöver vara proffs för att kunna vara kreativ, genom att visa upp mina små alster.

Jag vill ju att fler ska upptäcka meditativ konst och dess fördelar för den egna kreativiteten och som ett sätt att få lugn och ro i själen. Alla sätt jag kan sprida det på tänker jag utnyttja. Har även videoidéer som ni kommer få ser mer av så fort allt ordnar sig med datorn. Ja – den jäkeln krånglar igen. Fick ett riktigt måndagsexemplar…. !

Annars rullar livet på. Det händer väldigt mycket nu som tar kraft och energi och som jag inte riktigt vet vart det slutar. Men jag tror att det finns en mening bakom allt – så jag tar det dag för dag och som det kommer. Även novembermörkret! Tiden går så fort så snart vänder vi mot ljusare tider igen. Det är bara en dryg månad kvar tills dagarna börjar bli längre igen.

Håll ut, och släpp kreativiteten fri! 🙂

English summary

I have started a new Instagram account for my mandala, zentangle and doodle drawings. Please follow me there too 🙂

My message with this new Instagram account is to really show that anyone can do this – even an amateur that can’t draw can do it. By showing my work, I want others to feel that they can do it too. We all benefit from releasing our inner creativity and meditative art is perfect for that. And for peace of mind.

I want to spread this in any way I can. I even have video ideas you will see more of as soon as my computer is fixed again. Yep – it is giving me trouble again. I got a really bad ”Friday car”. (Is that really a correct idiomatic translation of måndagsexemplar? Laughing out loud here. )

Besides this life goes on. So much is happening right now taking energy and I have no idea where it all might lead in the end. But I am a firm believer that there is a meaning behind most things – so I take it day by day. Even the November darkness. Time passes so quickly that in just a little more than a month, the days will start to become longer again.

Hang in there! And let your creativity free! 🙂


Att möta en ny dag

English below. To meet a new day.

I lördags ringde väckarklockan kvart över fyra på morgonen. Med dimmiga ögon klädde jag mig varmt och kokade en termos med te. Jag kollade att jag hade allt jag behövde i kameraväskan och gav mig iväg i det djupblå gryningsljuset, just innan solljuset börjar nå horistonten.

5:13 var den magiska tidpunkten jag väntade på. Det där förtrollande ögonblicket när solen till slut skulle nå över horisonten och sudda ut den djupblå gryningen med sitt gyllene varma morgonljus. Vid Fågelöudde skulle jag enligt min fotoapp ha bästa sikt av solen över horistonten.

Det var så stilla ute. Det enda som hördes var fåglarnas morgonsång – inte ens bruset av Stockholmstrafiken i fjärran som alltid ligger som en konstant ljudkuliss i bakgrunden hördes i denna tidiga timma.  Jag satte mig i bilen och ägde vägarna – jag mötte bara en enda bil på vägen.  Just när jag rattade förbi ängen här nedanför såg jag två rävar på vägen framför mig. Jag stannade och betraktade dem medan de gick över vägen. När de kommit över till andra sidan stannade de båda till, vände synkront på sina huvuden och mötte min blick. Det var ett så fint ögonblick att jag faktiskt fick tårar i ögonen. Ja – definitivt värt den tidiga morgonen!

Framme vid Fågeluödde blåste de nordvästliga vindarna friskt och kallt och piskade vattnet. Kylan från vinden fick mina händer och kinder att stelna medan jag fixade med kameran. Men när soluppgångens skådespel började glömde jag helt kylan och blev fångad av stunden. Det var så otroligt vackert. Solen spred sitt magiska gyllene ljus över horisonten och strålarnas pelare över det upprörda vattnet glödde.

Den bästa morgonen så långt tillbaka jag kan minnas.

Har du något speciellt morgonminne?

Här är lite klipp från denna fantastiska morgon.

_MG_9883-4_1158

English summary

To meet a new day

The other Saturday, the alarm went off at 4:15 in the morning. An early morning to try to catch the sunrise was my plan. Very tired I stood up, determined not to give in to a sleep-in morning.

I got dressed, packed my camera gear and a thermos of hot tea and off I went. The streets were empty. I met only one car on my way to Fågeluödde, where my photo app promised a good view of the sunrise,

It was so peaceful and quite outside this early morning. Not even the constant background roaming of the heavy Stockholm traffic in the distance was there. All I could hear was the morning birds happy tweeting filling the chilly air in the brisk northwest wind. Right before the sunrise everything was covered in a deep deep blue light. So gorgeous.

As I was driving by the meadow just down the road where I live, a couple of foxes was crossing the road in front of me. I stopped the car and watched them pass. As they safely had passed the road they stopped and simultanously and synchronised turned their heads towards me, and I looked them in the eyes. It was such a beautiful moment I got all teary-eyed! Yes, it was definitely worth the sacrifice of a sleep-in morning.

As I arrived to Fågelöudde, the heavy northwest winds hit the water that responded with big busy Waves. The windchill hit my cheaks and hands as I prepared the camera. It was freezing cold, but as the scenery of the sunrise began, I forgot all about freezing and got totally caught up in the moment. The sun spread its magical golden light over the horizon and it glowed in the busy water. It was so beautiful.

This was by far the best morning I can remember for a long time.

Do you have any precous morning memories?

Have a look at the videoclip above where I tried to capture my morning. I still haven’t learned proper colour correcting in Adobe Premiere so I am not all too happy about the red colour casts in the clip. But I wanted to share it anyway. 🙂


Omfamnad av solnedgången

Embraced by the sunset. English summary under the photos.

Äntligen.

Det har varit hektiska veckor igen och vädret har inte varit på topp när jag väl har varit ledig.

Men igår blev längtan för stor. Trots förkylning och att jag nästan var liksom ”klar” för kvällen, så jag bestämde mig spontant att ge mig iväg till Elfvik för att fånga solnedgången. Det ångrar jag inte.

Jag blev helt uppslukad av den. Så liten kände jag mig, omfamnad av det flödande varma och mäktiga ljuset, men i själen var känslan stor och trygg. Där och då glömde jag allt annat och var i stunden. Jag tog in allt och lät det fylla mig. Och då kom den där inre friden som jag bara kan få när jag är vid vattnet i en överjordisk solnedgång en kväll i mars. Den stunden kommer aldrig igen. Och det är det som är så fantastiskt med naturen. Den bjuder på oändligt många unika stunder som aldrig någonsin kommer igen på samma sätt, men som skänker ett inre lugn varje gång.

Det finns ingen medicin i världen som slår detta. Naturens helande kraft.

Vad gör du för att hämta frid, energi och inspiration?

_MG_8733_MG_8742_MG_8760

English summary

Embraced by the sunset

Yesterday I couldn’t stand it anymore. I have been way too long without my camera and nature.

I spontaneously decided to go to Elfvik and try to catch the setting sun. This despite my having a slight cold and was sort of getting ready for the evening so to speak. I don’t regret it.

The sunset totally devoured me. I felt so small, in the powerful majestic light, but the feeling inside my soul was grand and safe. There and then I forgot about everything else besides this moment. I found that inner peace that only a majestic sunset near the water in Elfvik an evening in March can give me. That is the great thing about nature. It will give you an endless amount of unique moments you never will have again, but each one of them will give you an inner peace that only nature can give you.

It is better than any medication. The healing force of nature.

What do you do to find peace, new energy and inspiration?


En härlig dag helt enkelt

A wonderful day. That’s all. English summary under the photos.

Vilken härlig lördag. Jag hade en av mina bästa vänner på besök över natten och vi bara njöt av dagen. Vi vaknade faktiskt tidigt trots att det var lördag och vi hade kunnat sova länge. Men vid sjutiden kände vi båda att vi hade sovit klart.

Ju äldre jag blir, desto mer morgonmänniska blir jag! Till saken hör förstås också tidiga vardagsmorgnar som vänjer kroppen vid att vakna tidigt på morgonen och somna tidigt på kvällen. Men jag tycker om det. Jag vill egentligen inte sova bort halva dagen utan vill utnyttja dagen så mycket som möjligt.

Vi åt en lång god frukost och pratade om allt mellan himmel och jord som väninnor gör, medan dagen vaknade utanför med strålande sol och en klarblå himmel. Inom mig spred sig en härlig vårkänsla. Det underbara solljuset som vi är så svältfödda på så här års värmde mig inombords.

Vi bestämde oss för att göra lite kaffe och te i termos och ta bilen till vattnet i Elfvik för att njuta av vädret.

Nu är det ju så den här tiden på året att skenet bedrar. Det som ser ut som en härlig vårdag när man tittar ut genom fönstret i hemmets varma vrå, egentligen är en väldigt blåsig februaridag med nordanvindar! Oj vad det blåste kallt vid vattnet. Vi sökte skydd på en sten nära stranden som låg lite i lä. Där var det underbart. Solen glittrade starkt, piggt och bländande i vattnet och till sällskap hade vi några svanar som gled omkring alldeles nära oss vid stranden. Vilken avkoppling – och en kopp te smakar så mycket bättre på en sten vid vattnet. Även om det kallnade fort i vinden.

Efter detta åkte vi till simhallen och simmade i två timmar och avnjöt en skön avkopplande stund i bastun innan vi avslutade dagen med lite shopping och fika i Täby Centrum och därefter fika igen hos min väninna. Vi fikar ofta när vi ses! Flera gånger på en dag.

Jag var hemma igen kvart över åtta då jag satte på melodifestivalen. Jag somnade efter första snabbreprisen och fick läsa på nätet när jag vaknade till igen vilka som gick vidare! Jag missade inte så mycket känns det som.

Efter denna fina lördag känner jag mig fortfarande fylld av ny energi. Det krävs så lite!

Nu är jag nyfiken på din helg! 🙂 Och vad gör du för att hämta energi?

_mg_8652Vi gissar på att denna spräckliga vackra svan är en ungsvan som inte fått sina vita fjädrar än? Eller är det någon annan art? Finns det någon svankännare därute?

_mg_8665Vi misstänker också att dessa två är föräldrar till ”tonåringen” ovan.

English summary

A wonderful day. That’s all.

What a wonderful Saturday. I had one of my best friends staying over night and we just enjoyed the day. Even though it was Saturday we woke up as early as 7 am and decided we wanted to start the day.

The older I get, the more of a morning person I become. I don’t like sleeping through half the day, instead I want to make the most of it.

We had a long breakfast chatting away about just about everything, as friends do, while the morning was waking up turning into a bright sunny day with a clear blue sky. I was filled with a wonderful sense of spring. A warm feeling inside from the sunlight, that we are so deprived of at this time of the year.

We decided to make some coffee and tea in a thermos and take the car to the water in Elfvik to enjoy the weather.

Only this time of the year the weather is playing tricks with us. It looks warm and springlike from inside. But by the water a heavy northern cold wind was beating us and the water. Brr it was so cold. However we found a spot on the rocky shoreline where the wind didn’t catch us. It was lovely! The sun sparkled energetically, strong and blinding, in the water. As a company we had a swan family swimming around just near us. It was so relaxing – a cup of tea never tastes so good as it does from a thermos cup on a rock a windy day by the sea.

After this we did some shopping and ”fika” in Täby Centrum before we had some more ”fika” at my friend’s place. We love our fikas! We usually do it several times a day when we meet.

I came back home around 8-ish pm and watched Melodifestivalen (Swedish preselection for Eurovision Song Contest) and fell asleep halfway through so I had to look up who made through in the papers. I didn’t miss much.

After this lovely Saturday I still feel energised. It doesn’t take much!

Now I am curious about your weekend. 🙂 And what do you do to feel energised?


Yoga fail

Yoga fail. English summary under the clip.

Jag träffade en personlig tränare i fredags för att få hjälp med nästa steg för att stärka hållning och rygg för min skolios. Det är en seg process och jag har tappat sugen när det gäller mina sjukgymnastövningar. De tar över en timme att göra och de tråkar ut mig nu. Då är det svårt att motivera sig. Speciellt när man jobbar mycket, ofta kommer hem sent, är trött, och vill ha lite fritid också.

Jag och en väninna har börjat med olika aktiviteter ihop för att röra på oss och motivera varandra. Vi simmar varannan lördag, spelar badminton varannan fredag, och varannan fredag tränar vi på gym. På gymmet vill jag veta vad jag gör så att jag inte skadar mig och för att utmana mig med nya mål. Därför bokade jag in en tid med en personlig tränare och fick tips på övningar.

Hon trodde också att yinyoga skulle vara något för mig och rekommenderade mig en hemsida som beskrev filosofin bakom och ett par övningar hon tyckte jag skulle testa. Filosofin låter bra – ökad smidighet, att släppa spänningar, öppna upp sinnet och kroppen, och vila. Det låter precis som något jag behöver.

Sedan såg jag övningarna.

Och gapskrattade rakt ut! Seriöst? Driver hon med mig?

Jag var bara tvungen att bjuda er på detta, hur pinsamt det än är! 🙂 Ni FÅR skratta. Det är meningen. 😉


Yoga fail

English summary

On Friday I met with a personal trainer to get some advice on how to move on with strengthening my back and posture for my scoliosis. It is a very slow process, and I have been slacking with my physiotherapy exercises. Simply because they take me over an hour to go through and they are getting boring. It’s hard to stay motivated, inbetween everything else.

Me and a friend of mine have started some activities together. We go swimming every other Saturday, every other Friday we play badminton and every other Friday we go to the gym. At the gym I want to know what I am doing, and be sure that I am not hurting myself and I want to challenge myself with new goals. That’s why I consulted the personal trainer. She gave me some good exercises to move forward.

She also suggested I should try yin yoga for my tense and stiff muscles. She recommended a couple of exercises and when I looked it up online, the philosophy sounds good for me – flexibility, release tensions, open up the mind and rest. It sounds like just what I need.

Then I saw her suggested exercises.

And laughed out loudh! Seriously? Is she joking!?

I just had to give you this, as humiliating as it is! 🙂 You ARE allowed to laugh. That is the point. 😉  Watch the clip above.