Att ta sig ur stormen

Vem trodde att det senaste inlägget i denna blogg skulle publiceras i januari 2018.

Det har varit två omtumlande år, som till slut ledde till utmattning och sköldkörtelproblem. Vad som är hönan eller ägget av dessa två vet jag inte, men att långvarig stress är grunden till båda är jag övertygad om. Att dessutom krascha in i den berömda väggen mitt i en pandemi med så kallad social distansering är inte heller att rekommendera. I en tid i livet då man aldrig har behövt sina nära och kära mer, får man inte krama dem, inte träffa dem. Det går inte att beskriva. Och jag förlorade min mormor, en av de personerna som stått mig allra närmast i livet, på det grymma sätt som detta virus skiljer oss från våra kära. Utmattning, sorg, sjukdom. Allt på en gång.

Jag kommer säkerligen skriva mer om detta – hur allt har påverkat mig, hur det kunde hända, hur jag kämpar mig tillbaka. Och om vad som har hänt sedan sist.

Men nu vill jag bara fokusera på glädjen jag känner inför att skriva igen. På dessa två år som har gått har jag inte orkat formulera mina tankar. Jag har inte orkat leva på riktigt. All energi har gått åt till att överleva den förlamande tröttheten som jag så länge ignorerat. Det låter dramatiskt, men när jag tänker tillbaka så är det precis så det har varit, utan att jag själv har förstått det. Jag tänker tillbaka på de senaste 15 åren och fattar inte hur jag har orkat ända tills nu.

Jag tror att man till slut måste nå botten, för att sedan kunna nå toppen. Jag hoppas att 2020 är året då jag ska nå min botten. Det känns så.

Jag börjar känna lite lust igen. Inte jättemycket ork än. Men jag hoppas att lusten ger orken, lite i taget. Från och med nu måste jag se till att jag har ork över till det jag tycker om att göra, som ger mitt liv glädje och mening. Däribland att skriva. Fota. Rita. Orka vara kreativ igen.

Det måste jag. För att kunna leva på riktigt. Och överleva.

Att jag klarat av att skriva dessa rader, och att jag känner glädje trots det jag skriver om, över att kunna skriva om det. Det ger mig hopp!

Toppen är målet. Toppen är balans.

Bild: Elfvik, Lidingö. Marie Elmqvist


Tillbaka igen!

(English summary below)

Jag gjorde ett uppehåll i bloggen över sommaren. Det var inte planerat egentligen utan det bara blev så. Och det är helt ok.

Nu kliar det i skrivtarmen så nu kör jag på nytt igen. Och vet ni vad? Den här gången tänker jag inte sätta upp några bestämda publiceringsdagar eller tider utan tänker skriva när jag har något att skriva helt enkelt. Bloggen kommer fortfarande att ha min kreativa resa som överordnat tema, uppblandat med allt annat som hör livet till. Högt och lågt. Jag tycker själv om en sådan blandning när jag läser bloggar.

Jag ska testa en annan sak också. Jag kommer fortsätta att mixa svenska och engelska inlägg, men jag kommer inte att ha specifika publiceringsdagar för de engelska inläggen. Istället gör jag en snabb sammanfattning av de svenska inläggen på engelska också.

Jag provar, så får vi se.

Nu seglar vi mot nya mål! 🙂

_MG_7693

A new start!

I had a break from the blog over summer. Not a planned break – it just happened. Which is totally ok.

I am starting again now. With a few changes. I won’t have any specific days or times for publishing. I will write when I have something to write.

My creative journey will still be the overall theme, mixed with  everyday stuff and all that life has to offer – mixing high and low. Because that kind of mix is what I myself like when reading other blogs.

 I will still also mix Swedish and English entries, except I won’t have special ”English” days in the blog. Instead I will write a short summary of the Swedish blog entries too. I think this might be fun – that way all my entries can be read by everyone – even the non-English ones.

I will give it a try – let me know what you think!

Let’s set sail to new goals!

 

a


Trötter

Jag råkade somna igår vid niotiden, och vaknade klockan halv fem på morgonen! Fullt påklädd och med oborstade tänder hade jag sovit hela natten. Och jag hade sovit så gott att jag med en timme kvar tills väckarklockan ringde bara drog fram täcket över jeans och tröja och somnade om.

Idag känner jag mig ovanligt pigg för att vara nuförtiden då energinivån har varit låg. 🙂 Så förmodligen var nattens sömn en bra och välbehövlig sömn.

Och solen skiner här i Stockholm!

Jag önskar dig en fantastik dag. Ta vara på den och ta hand om dig.


Dagarna går…

Vart tar tiden vägen?

Vi är i mitten av juni. Snart är månaden slut. Snart är vi i juli. Semestertider.

Sedan är det augusti.

Och så är det höst.

Stoppa tiden någon. Just nu vill jag ha evig sommar. Vardagen med jobb och allt gör ju att man inte hinner njuta av sommaren. För det är väl sommar nu? Det är som om man helt missar att sommaren pågår utanför vardagsrutiner och vardagsstress.

Det här med att leva här och nu är svårt. Livet är kalenderstyrt. Det som inte står i Outlook-kalenderns mötesbokning finns inte.

Gah!

Hur gör du för att leva i nuet och släppa vardagsstressen?

_MG_7527


Långhelg i antågande

En dag kvar. Sedan fyra dagar ledigt och det ska bli nästan sommar ute.

Ibland har vi stackars soltörstande värmelängtande vintertrötta människor tur med vädret med en sådan tajming.

Idag var ännu mer fantastiskt än i går. Jag var i Sigtuna hos mamma efter jobbet för att hämta mina sommardäck inför morgondagens däckbyte. När vi stod och pratade och lastade däck i bilen så var det riktig sommarkänsla ute. Det var helt magiskt! Man tror knappt att det är sant. För bara några dagar sedan frös man och nu känns det som sommar.

Med bilen full av däck åkte jag hem och satte mig sedan en stund på balkongen igen. Jag blundade och lät solen värma huden medan jag lyssnade på alla ljud omkring mig. Människor som pratar och skrattar ihop med måsarna. Trafikljud – bilar som startar, accelererar och bromsar och på avstånd hörs sirener. Bussen stannar vid busshållplatsen, det pyser om dörrarna när de öppnas och jag hör dess högtalarröst ända upp till mig. En kvinnlig tydlig inläst utropning:  ”Buss (paus) tvåhundra(paus)sex (paus) mot (paus) Ropsten”.

Jag älskar att lyssna på ljud. Att försöka identifiera alla ljud jag hör i ljudkulissen  omkring mig. Det är så avkopplande – det närmaste meditation jag klarar av att komma. Visst föredrar jag att lyssna på vågor mot stranden, vinden i träden och fåglar som sjunger – men det går att koppla av genom att lyssna på stadsljud också. Eftersom jag inte känner dofter så blir ljud extra viktiga tror jag. 🙂 Har ni tänkt på att årstiderna låter olika?

20160503_115940_2

 


Snö i april

Jag måste bara få ur mig det här.

Snö i slutet av april. Det tycker inte jag är okej någonstans. Var kan man klaga?

Nu ska ju alla träd och buskar spricka ut i friska vårgröna nyanser. Blommor ska börja slå ut sina vackra kronblad och växa sig starka och sprakande i solens värmande strålar. Man ska kunna sätta sig i lä i solen och nästan känna en aning av sommar. Det ska dofta vår och folk ska se så där härligt glada och lyckliga ut som de bara gör på våren, efter en lång, mörk, kall och trist vinter.

Det ska INTE snöa, vara grått och så kallt att jag måste ta fram vinterjacka och mössa igen.

Bara nej. Det är SÅ febrauri-mars.

Kom igen, vädret, och häng med i årstiderna ok?


Solnedgång igen

Jag bara älskar den här tiden när jag får se så fina solnedgångar från balkongen. Jag var tvungen att ta kort igen. Bara att vänja er vid fler av samma motiv framöver, bara lite olika himlar. Jag kan helt enkelt inte låta bli att ta fram kameran.

Söndagkvällen börjar lida mot sitt slut. I tankarna är jag min vana trogen redan på jobbet och har hela veckan på gång i huvudet samtidigt. Mina tankeövningar att försöka hålla fokus på nuet går långsamt framåt. Det är ju svårt att lära gamla hundar att sitta och medelålders halvstressade hjärnor att hitta nya spår, så man får ha lite tålamod. Rom byggdes inte på en dag. Nu kommer jag inte på fler klyschor för att beskriva min förvirring. 🙂

Vi tar solnedgången istället!

Hur bra är du på att vara fokuserad här och nu?

_MG_7137

 

 


Terror

Mina tankar går till alla oskyldiga hederliga vanliga människor som bara vill leva sina liv i fred, som helt ursinningslöst faller offer för terrorns ondska. Det sker nu överallt, även i vår världsdel. För många miljoner människor i världen är det som hände i Bryssel vardag. Jag tror att vi får ställa in oss på att det blir mer och mer vardag för oss också.

Vi lever i en värld där ondskan och hatet tar över mer och mer. Jag vill hoppa av!

Hatet och oron späds dessutom på genom makthungriga världsledare som gör allt de kan för att göra världen så ondskefull och instabil som möjligt. De och terroristerna vill att vi ska börja hata varandra för att vi ska ”rättfärdiga” deras onda handlingar. De vill söndra och härska.

Jag önskar att alla vi vanliga hederliga människor runt om i världen orkar stå emot hatet. För det enda som kan motverka det är att vi, som är så många miljoner fler, inte går i fällan.

Orkar vi det?


Inte som jag tänkte mig…

…dagens andra inlägg. Men bättre! Eller ja, kanske inte själva inlägget precis, men min kväll blev bättre.

Min plan var att jag skulle delta i dagens skrivpuff när jag kom hem från jobbet. Men så blev det inte. Det blev en middag och lite shopping med en Boråskollega istället som var i stan. Så kul och oväntat.

Det är inte ofta jag har den lyxen att umgås med en kollega på hemmaplan såhär. Vi shoppade på Drottninggatan och åt sedan pizza på en wannabe italiensk restaurang på en tvärgata till Drottninggatan mot Gamla stan.

Nu är klockan tio i nio på kvällen och jag kom just hem. Det är en kylig kväll ute. Brrr.

Jag kör skrivpuff på onsdag kväll istället. 🙂


Vardag och helg

Jag känner att vardag och helg flyter ihop ibland. Speciellt när det är mycket att göra på vardagarna med jobb och annat. Då måste ju helgerna gå åt till det som man inte hinner med hemma under vardagarna – som att städa och tvätta och göra ärenden. Vilket gör att helgen passerar så fort att man inte ens hinner blinka och sedan är man på jobbet igen.

Man hinner liksom inte med att uppfatta att man är ledig i två dagar utan allt bara rörs ihop till en enda räcka av dagar som passerar och saker som ska göras.

Jag måste jobba på att bli mer närvarande i nuet. Jag tänker och planerar alltför ofta framåt. Jag fokuserar på allt jag ska göra sedan istället för det jag gör just nu. Vilket gör att jag blir tankspridd, glömmer saker och tappar bort saker.

Jag tror att detta är ett stressrelaterat fenomen. Det enda det åstadkommer är mer stress. Jag behöver fler dagar som i lördags i Öregrund. Fast hur får man till dem när man har så mycket annat man måste göra på helgerna?

Nej skärpning Marie. Det handlar om fokus. Lever du i nuet och är medveten i det du gör just nu istället för att vara upptagen med vad som händer sedan så blir du mer effektiv och då hinner du även avkopplingen.

Man lurar sig själv!