Skrivpuff 28/2 – Sliten

Den var gammal och sliten. Efter årtionden på vinden luktade den av damm och mögel. Den en gång vita spetsen var solkig och trådig av att ha legat nedkastad bland en massa bråte i en brun papperskartong.

Ändå hade hon aldrig sett något så vackert. Hon log mjukt genom tårarna. Och mindes.

”Sätt dig ned Felicia så kommer jag alldeles strax med bullarna” sa hon från köket. Det doftade nybakat, kaffe och farmors parfym i det vackra burspråket när jag satte mig i den bruna snirkliga stolen med den mjuka stolsdynan i beige och brunt. Jag kände mig trygg och omhändertagen och älskad. Farmor var bäst i världen. Hon hade alltid tid för mig. För henne var jag aldrig i vägen.

Parfymdoften blev starkare.

”Nu så, så ska vi fika lite, du och jag!” sa hon på sitt alldeles egna sprudlande sätt och ställde bullfatet på bordet. I de orden rymdes paradiset. Fika med farmor var det bästa jag visste.

Hon dukade fram finporslinet. Alltid finporslinet när jag var där trots att jag var liten. Tjusiga rosiga småfat med guldkanter och tygservetter med en servettring i guld. Det kändes som om jag var prinsessa på ett slott.

Det vackraste av allt var den vita stärkta spetsduken på det runda bordet. Den använde hon bara tillsammans med finporslinet. Jag kunde inte få nog av att titta på den skira spetsen och följa mönstret med fingrarna.

”Jag tycker inte att du ska slösa finporslinet på Felicia har jag sagt. Hon är så klumpig och har lätt sönder saker!” sa mamma en gång när hon kom och hämtade mig. Jag skämdes, även om jag aldrig hade haft sönder något hos farmor. Jag mindes inte att jag hade sönder så mycket hemma heller. Men jag är klumpig, det säger mamma, och därför skämdes jag.

”Felicia ska ha det finaste jag har. Hon kan aldrig slå sönder något som betyder mer för mig än den finaste flickan i världen!” svarade farmor med vass blick och lika knivvass skärpa i rösten. Sedan blev det tyst och mamma sa ingenting på vägen hem. Jag kände den vanliga tunga klumpen i magen.

Jag ville aldrig åka från farmor. Det var så tryggt, kärleksfullt och perfekt hos henne. Med henne försvann klumpen. Så var det inte hemma. Inte någon annanstans.

Hon torkade tårarna som rann med baksidan av tröjarmen. Nu finns hon inte mer, världens bästa farmor som var ren kärlek. Hennes barndoms enda trygghet.

Hon tog den slitna duken med sig. För alla andra var den bara en gammal trasa.

För henne var den lycka. Fortfarande lika vacker som då. Som farmor.


Tankens kraft

Ibland behöver man tänka. När jag har något som jag måste hantera känslomässigt så behöver jag vara i fred. Jag behöver vara ensam med mina tankar. Idag (igår) var en sådan dag. Elfvik var precis den rätta platsen för där är jag ensam, men nära alla mina kära som jag har mist. Och det var precis dem jag behövde idag. Det var en fin stund. Trösterik.

Jag såg på solnedgången. Skymningen spred ett magiskt svagt orange ljus över vattnet och himlen. Vattnet var stilla. Lite lätta krusningar som kluckade nästan sövande när de mötte stenklippan jag satt på. Ljudet blandades med fåglarnas kvittriga kvällssång. Kvällen var inte kall men lite friskt kylig mot kinderna.  Jag värmde mig med varmt te och lät tankarna och känslorna gå som de ville. Elfvik var verkligen på min sida denna kväll. Så vacker, så stillsam, så fridfull. Så nära.

Ta vara på livet. Det är så försvinnande kort och skirt.

_MG_6687
Elfvik 2016-02-28.


Skrivpuff 25/2 – yttre

Jag glömmer den aldrig. Stjärnhimlen i den yttre skärgården.

Jag minns inte hur gammal jag var men vi var ute med båten som så många gånger förr. Pappa levde för skärgården, havet och båtar. En ljum augustikväll med båten förtöjd i en naturhamn låg jag på däck i mörkret och tittade upp mot himlen och kunde inte sluta titta. Miljoner av stjärnor i all oändlighet lyste upp himlavalvet. Det fanns ingen början och inget slut på himlen.

Jag minns hur överväldigad jag var av hur vackert och magiskt det var. Det fyllde upp hela min själ. Däruppe var rymden. Här nere låg jag. Och det kändes som om jag var mitt bland stjärnorna. Jag hade kunnat vara i den stunden i all evighet.

Vilken otrolig känsla av liv jag fick.  Tänk att få finnas till. Att få ligga där och se på denna himmel. Jag förstod hur jag hörde till allt omkring mig. Stjärnorna, berget, träden, det spegelblanka vattnet som bar båten som bar mig. Det är ju det här som livet handlar om. Jag blev så tacksam för att jag fick  vara en del av allt.  Tacksam för livet.

Sedan dess har jag aldrig upplevt en sådan himmel igen. Där och då skapades min dröm om skärgården. Min själ vill ha fler stjärnhimlar. Min själ vill ha närheten till havet. Min själ vill ha ro.

Så länge jag lever.

Läs fler skrivpuffar med ordet ”yttre” här.


Kreativitet och självförtroende

Igår pratade jag och Jen om kreativitet. Hon har betydligt större förtroende för min kreativa förmåga än vad jag har själv. Jag kallar det dock att vara realistisk. Jag kan vara kreativ på mitt sätt och göra den här kreativa resan som bloggen handlar om utifrån min egen förmåga. Men jag kommer aldrig att nå upp till hennes artistiska nivå i mina foton. Hennes konstnärliga talang skapar konst av allt hon gör. Det är helt enkelt en gåva som vissa har och andra inte.

Men det är ok. Jag behöver inte bli lika bra – för mig handlar den här resan om att bli så bra som jag kan utifrån mina egna förutsättningar och att hitta glädjen i kreativiteten utan krav på perfektion. Det gläder mig att jag mer och mer inser detta. Att jag inte behöver skapa ”Stora Verk” utan att jag kan vara kreativ för min egen skull. För att själen mår bra av det.

Det är som med att sjunga. Jag tycker om att sjunga. Men jag har ingen bra röst och sjunger inte rent. Så jag sjunger för mig själv, när ingen hör. I duschen och i bilen :). Sång är glädje. Men jag kommer aldrig att ställa upp i Idol (ens om jag inte var en medelålders tant! 😉 ) eller bli en ny Celine Dion.

Det kreativa utlopp där jag har bäst självförtroende och tror att jag kan beröra och faktiskt åstadkomma något som andra kan ha glädje av är i skrivandet. Jag känner mig trygg när jag skriver. Jag har kontroll och ”vet” vad jag gör – även när jag experimenterar – på ett annat sätt än med kameran.

Jag tror att kreativitet är en viktig del av att vara människa. Alla människor är kreativa på sitt sätt och skulle må bra av att ta fram den sidan hos sig själva mer.

Hur gör du för att ta fram din kreativitet?


Photo project: painting with light

It’s time for a new theme, a new photo project, for Jen and I. Jen came up with the first one, trees, and she also came up with this second one – painting with light. It is a very creative theme that can be interpreted in many exciting ways. There is a ”discipline” of sorts within photography when it comes to painting with light where you use long exposures and create shapes or effects using a light source. There are some pretty cool stuff out there.

Here is a tutorial on how to make foreground subjects appear. Really cool!

You can also use your lightsource as a ”brush” and make cool effects. Here is a tutorial of showing that.

Plus of course you have your own imagination! This is a really cool theme – thanks Jen 🙂

My first experiments here playing around at home with a torch. Bulb mode on camera and aperture 32 to make it as dark as possible. These images are experimental more than anything else – first attempts. It will be fun to experiment with this and learn more!

behind the light
Behind the light

lyktaSquares

loveyou
Love you

Check out Jen’s photos on her blog. I am so excited to see what she comes up with. She is the artist of us two, or rather she is the artist period :), so she will create magic with this theme I think!


Dreading it

Dreading what?

The dentist 😦

Tomorrow morning at 7:30 (today when you read this) I have a dentist appointment. The annual check-up. But I know I will have to come back and fix an old filling that was about to ”give up” already last year but he decided to wait in order not to torture me until it is absolutely necessary. He knows I am not too happy with the pain. The fact that I know I will have to come back to fix this makes me dread the appointment more than usual. I don’t want to go.

I have this problem that the anesthesia doesn’t work on me. Well, it works in that usual loss of sense of lips, tongue, cheeks and everything for hours afterwards. But it never works against the actual pain of fixing the tooth. That nerve pain. I hate it! Ever since a difficult root filling a long time ago I can’t stand that sharp nerve pain.

Luckily he has a slower drill that hurts less than the fast one. But apparently a lot of people don’t like the slower drill because of the sound it makes. I don’t get that – who cares about the sound as long as it doesn’t hurt!

Why DOES fixing the teeth have to hurt so much?

On a happier note: Check back later at 3 pm for Jen’s and my new photo project. It is not about trees anymore. It’s about light…


Retfullt

Jag har lite saker jag är irriterad på just nu. Mig själv och datorn får skopan idag.

Jag skulle fota för Jens och mitt nya projekt som kommer upp på torsdag eftermiddag i bloggen. Då upptäcker jag att jag har tappat bort kamerafästet till stativet. Helt borta. Jag hade det med mig till Borås sist så jag misstänker att jag glömde det på hotellet. Förmodligen lade jag det någonstans där jag glömde det när jag upptäckte att stativfästet inte behövdes på det lilla gorillastativet jag hade med mig.

Jag var så okunnig att jag trodde att stativfästet var universellt. Men nu när jag måste köpa ett nytt så har jag förstått att det inte är så. Så då har man lärt sig det i alla fall.

Så nu vet jag inte hur jag ska lösa torsdagens temauppgift. Jag behöver stativet eftersom jag ska ha lång slutartid. Jag har beställt ett nytt fäste från Cyberphoto men det kommer i bästa fall på fredag  – för sent. Slarvmaja jag! Grrr!!

Ännu argare är jag just nu på min dator. Plötsligt från ingenstans så kan jag inte använda länkar som är i navigationsfältet nedtill. Inte ljudkontroller eller klockan heller. Och så fort jag klickar på startmenyn så får jag upp en blå ruta med ”Allvarligt fel” och jag måste logga ut. Jag har försökt allt jag kan. Logga ut som felmeddelandet säger hjälper inte – och när felmeddelandet har kommit upp så finns det inget annat man kan göra heller. Starta om datorn hjälper inte. Automtiska uppdateringar hjälper inte. Det går inte ens att säkerhetsåterställa datorn längre.

20160223_172604

Någon duktig datatekniker därute kanske som kan hjälpa mig med hur jag kan lösa detta??


Ljus väcker liv

Jag är alldeles salig när jag ser hur snabbt dagarna blir längre nu. I fredags var det mörkt när jag åkte till jobbet vid halv sju. Idag var det gryningsljus. Solen börjar gå ned bakom horisonten klockan fem på kvällen.

Jag är så beroende av ljuset. Jag lever verkligen upp på våren när det kommer tillbaka och dagarna blir längre och längre. De ljusa sommarnätterna i juni och juli. Då trivs jag som bäst. Det är som om ljuset väcker livet inom mig på samma sätt som naturen vaknar till liv efter ha legat i vinterdvala i vintermörkret. Jag är totalt synkad med naturens cykler. Från vårens första knoppar till sommarens djupa grönska följer min själ samma livslust. Under senhöst och vinter vill jag helst bara tappa löven och gå i ide och vila jag med. Jag känner mig lika färglös som novembergrå till ungefär nu då jag börjar bli lite mer ljusgrå innan färgerna kommer tillbaka.

Jag älskar alla årstider men det jag älskar allra mest är sommarljuset. Varför kan det inte vara vinter men med sommarljus? Det hade ju varit drömmen. Men då tror jag ju inte att ljuset hade haft samma magi för själen som det har nu. Det man får längta efter uppskattar man mer. Det är bara det att jag blir så trött på vintern av allt mörker…

Ett annat vårtecken på att ljuset är på väg är när jag återigen ser solnedgången utanför mitt fönster. Just den här tiden på året är solnedgångarna så vackra och färgstarka. Här är klockan någonstans mellan fem och halv sex på kvällen idag.

_MG_6552_3

Tänk om jag ändå hade levt ute i skärgården. Tänk vad vacker denna solnedgång hade varit då. Tänk… åh. Min dröm.


Lunchtime

So here is a quick lunchtime update. 🙂

It is a beautiful day here in Stockholm today. The sun is shining and you can feel a hint of warmth from its rays. Finally. A tiny tiny sense of spring even though the shadows and winds are still cold.

A colleague and I decided to go out for lunch at restaurant Syster & Bror here at KTH campus. I had pasta Bolognese for lunch, she had zucchini pasta.

20160223_120245Lunch view

After that we took a short walk around the campus on our way back to the office to enjoy the sunshine just a little bit longer.

We passed a beautiful little tree that I had to capture with my mobile phone.

20160223_121153_2.jpg

Now I am getting ready to join my colleagues at the company fair here on campus. This photo is from earlier today when the fair had just opened. Can’t wait to meet the students!

bild


Good night too early

I am writing this quick entry from work. I will see if I get to update on schedule today.

I came home from work last night a bit late after fixing our stand for today’s company fair for geology, chemistry and energy/environment students at Royal Institute of Technology (KTH) in Stockholm. But it’s not like it was late in the evening. It was just a bit later than usual. I was home around 6 pm… Even though I had been at work since 7 am it is still nothing to write home about.

But of course it is normal to be a bit tired after work. I was. I wanted to relax a bit before I got on with my evening at home so I started the kettle for some tea water and laid on my bed with my iPad while waiting for the water to boil. The next thing I know I wake up and it’s midnight. What??

I was so tired. I went straight back to bed and didn’t do anything of all the things I was going to do, including blogging today’s blog entries. And still I was SO tired to get up this morning. How much sleep does a person need, hello??

But now I feel energetic and can’t wait to take on this work day.

I will try to take a little time of my lunch break to  write my 3 pm entry. We’ll see. Otherwise I will see you tomorrow, or in English again on Thursday. Then Jen and I will introduce a new photo project. I am excited! 🙂

Does this happen to you?