Skrivpuff – Låga

Lågan efter dig. Kärlekens låga.

Sedan den hemska natten då du plötsligt inte fanns längre så har mitt liv delats in i före och efter. Livet med, och livet utan. Utan dig pappa.

I år är det tio år sedan du gick bort från mig. Då försvann marken under mina fötter. Jag föll fritt utan att kunna landa. Jag bara föll och föll. Hur skulle livet bli utan dig? Du, som var den personen i mitt liv som alltid stod på min sida. Du, som var den personen som älskade mig mest av allt. Du, som var den personen som kände mig allra mest och som jag kunde prata med om allt. Som vi pratade du och jag. Mitt stöd, min grund, min trygghet.. Nu var du borta. Och jag var ensam och föll handlöst utan att kunna hålla i mig. För det var ju alltid dig jag höll i. Det var ju alltid du som fick mig att landa. Älskade pappa. Vad skulle jag göra nu? Utan dig?

Tio år. Livet utan dig kommer aldrig att bli helt komplett. Saknaden efter dig är för evigt. Det är liksom något som fattas i den här världen när du inte finns i den längre. Det har jag lärt mig att leva med. Livet efter.

För jag vet ju att du alltid älskar mig mest av allt även om du inte finns här hos mig längre. Jag vet att du alltid kommer att stå på min sida. Hade du kunnat prata med mig där du är nu så hade du ju sagt precis så. Jag lever mitt liv utan dig – men du är alltid med mig ändå. Fast på ett annat sätt nu. Jag har landat i din kärlek. Den kan jag hålla i.

Kärleken överlever döden och därför brinner din låga för evigt. Den brinner för alla oss som saknar dig. Som du älskade och som älskade dig. Den som inte har älskat saknar inte. Därför är saknaden min tröst. Jag saknar dig för alltid, eftersom jag älskar dig för alltid.

ljus


Helgen kom och gick

Att helgen går så fort. Jag svär på att det är en annan typ av tid under helger och lediga dagar. Det är någon som skruvar upp sekunderna så att de går dubbelt så fort.

Hur ska man annars förklara att dagarna bara rusar iväg fast man inte gör någonting?

Idag sov jag utan väckarklocka för att för en gångs skull vakna när kroppen själv vill vakna. Ironin är ju att jag vaknar fem minuter innan väckarklockan ringer ändå. Med den stora skillnaden att jag inte behöver gå upp. Då somnar jag snabbt om igen en timme till. Den känslan är ganska härlig.

I lördags jobbade jag mitt pass på katthemmet. Det är det bästa som finns. Hur trött jag än är så går jag därifrån med ny energi och med värme i hjärtat. Ett pass på katthemmet är bättre än alla energidrycker och antidepressiva mediciner i hela världen. Här ser ni varför:

Volontärlön 🙂

Efter katthemmet trodde jag att jag var smart. Jag behövde handla och solen sken genom disiga moln. Hmm bra fotoväder! Men jag var vrålhungrig efter mitt volontärpass så jag ställde bilen på uteparkeringen så länge och gick upp till mig för att äta lite. Fast medan jag åt hann himlen bli grå. Typiskt. Istället bestämde jag mig för att ta det lugnt ett tag och sedan ta bilen till affären.

Det gick kanske ett par timmar. Jag gjorde mig ingen brådska.

Tills jag tittade ut och det var full snöstorm ute. Jag såg bilen på parkeringen nedanför alldeles vit av snö. Då kastade jag på mig jackan och åkte iväg direkt innan det blev ännu värre.

Det var nog det blötaste jag har varit med om. Typ 5 cm slasksörja på vägarna och den blöta snön på bilen var lika tjock. Det blev blött även inne i bilen när jag drog ned fönsterrutan för att kunna öppna garaget. Det blev en snöremsa ovanför springan som rann in så jag fick stå och torka av bilen inuti. Jag hade inget annat att torka med än mina väntar och tröjärmarna. Då blev jag blöt också men man tager vad man haver.

Fy sjutton. Vår nu tack!


Skrivpuff: Skärpa

Det tog lång tid innan jag såg sanningen. Om mig själv. Nästan halva mitt liv för att vara mer exakt.

Jag var värdelös. Konstig. Onormal. För om man var som jag så var man allt det där och mycket mer. Då hörde man inte till. Man fick inte vara med och ingen kunde tycka om en. Det hade livet lärt mig. Är man inte utåtriktad och framåt så är man inte lika mycket värd.

Så jag fick försöka dölja vem jag var. Inte visa mig svag. Inte visa mig nervös. Måste vara mer utåtriktad. Måste vara mer framåt. Den jag är duger inte. Min mer tillbakadragna personlighet är inte önskvärd. Den är fel. Det vill säga – jag måste bli någon annan. För annars får jag inte höra till.

Det ledde till att alla sociala situationer bokstavligt talat skedde på liv och död. Och istället för att bli någon annan – så blev jag  ännu mer nervös, rodnade, skakade och mådde till slut rent fysiskt illa före, under och efter sociala situationer. Och så var den onda cirkeln igång.

”Du är bara lite blyg”. ”Du växer ur det!”. ”Det är bara att utsätta dig för det du är rädd för så går det över!”. ”Alla tycker det är lite jobbigt att prata inför folk och i sociala situationer.  Det är normalt, så var inte löjlig!”

Alla talade om för mig hur jag skulle vara. Inte den jag var. Jag lyssnade, för jag ville ju höra till. Jag försökte sönder mig själv att bli den jag borde vara. Jag växte. Jag blev vuxen. Jag utsatte mig. Och ångesten blev bara värre och värre.

Vilket gjorde mig ännu mer övertygad om att jag var konstig som inte klarade det ”som alla klarar”.  Klart att jag är värdelös. Konstig. Onormal. Ingen kan ju vilja umgås med en sådan värdelös människa som jag.

När jag var över trettio år tänkte jag att så här kan jag inte ha det. Jag mådde så dåligt. Det kan inte vara meningen att livet ska vara så här. Min tillvaro blev bara mer och mer begränsad. Både privat och yrkesmässigt. Jag ville ju så mycket och hade så många drömmar, men jag kunde inte. Det var som att jag satt i en glasbubbla och såg livet pågå därute för alla andra, men jag kunde inte delta själv.

Jag kunde inte ha det så här längre. Något inom mig sa till mig att jag också har rätt att få vara en del av livet utanför glaset. Räddningen var kognitiv beteendeterapi. Jag fick ett ord på vad jag känner. Social fobi. Social ångest. Allt klickade. 100%. Ja, jag har social ångest.

Vilken lättnad! Det är inget fel på mig. En blandning av upplevelser i livet, mindre snälla människor och missriktad välvilja från nära och kära och en känslig tillbakadragen själ hade gjort mina tankar till ett självhat som hade utvecklats till social ångest.

Jag fick hjälp att upptäcka att min negativa inre dialog och mina tankar inte var jag. Det var inte sant. Det var tufft och sorgligt att inse hur mycket jag hade avskytt mig själv och hur elakt jag hade ”pratat” med mig själv, men det var också vändpunkten.

Jag kämpade mig ur min ångest. Och började leva. Sakta men säkert kunde jag se vem jag egentligen är. Nu omfamnar jag mitt tillbakadragna jag och är stolt över det. Tack vare det blir jag också mer utåtriktad när jag behöver – för jag är inte rädd längre. Jag duger. Jag är inte värdelös. Jag är inte konstig eller onormal. Jag behöver inte bli någon annan för att höra till. Jag har aldrig sett min personlighet och mig själv med sådan skärpa som nu och jag tycker om det jag ser.

Jag är en bra människa.

Jag kan vara mig själv. Och leva mitt liv.


Krossat glas

Så här såg det ut i garaget i morse (läs igår morse) när jag skulle åka till jobbet. Glaset var från början utspritt över golvet. Jag fick använda borsten som jag sopar bort snön från vindrutorna med för att sopa undan glassplittret mot sidorna så att jag fick en liten gata i mitten jag kunde åka igenom. Jag förstår inte vad som har hänt för just här står bilarna som ni ser i burar. Det gör det svårt att komma åt att krossa rutor och få det att hamna utanför buren så här.

Jag tror att det kan vara någon som har haft med sig krossat glas och lagt det utanför burarna i syfte att sabotera. Kanske för att jäklas med ägaren till någon av bilarna i burarna utanför vilka de hade lagt glaset? Jag ringde förvaltaren och felanmälde så jag hoppas att glaset är borta när jag åker hem.

20160218_064215

20160218_064222

Det känns inte alls tryggt. Det händer mycket just nu i vårt område när det gäller inbrott i lägenheter och förråd och även inbrottsförsök och förstörelse av bilar som står ute. I grannföreningen har de haft inbrott i bilar i sitt garage så nu börjar de väl härja i våra garage också.

Det är helt sjukt vad samhället har förändrats fort. På bara något år så har det blivit värre. Det hände aldrig något i vårat område förut.


The tree project 8 – thoughtfulness

We had a different theme for Jen’s and my tree project this week. We thought we should challenge ourselves with an emotional theme. For me this is very difficult and I was kind of dreading this even though I came up with the theme. The easy way out would be to take a photo of trees and a person looking thoughtful. But to me that seems too simple. It’s a tree project so it is the trees that are in focus. I was thinking long and hard about the concept of being thoughtful.

I ended up in two aspects of thoughtfulness.

Solitude and peace. I am a person myself often lost in thoughts. When I am, it’s when everything around me is still and nothing is distracting me. So one big part of thoughtfulness to me is solitude and peace.

_MG_64982
Foggy winter morning by the water. Solitude and peace.

Patterns of a free mind. When I have peace and quiet and no distractions my thoughts run free. They come and go, seeminlgy random, but still with paths and patterns forming a whole – like a sketch drawing. Even though my mind is constantly going from one thought to another and back again, the thoughts still give me peace. I like being in my own mind, in a mix of happy and sad thoughts. It’s life.

_MG_6494Mind set free. Patterns of a free mind.

What do you think of my interpretation of the theme? It was difficult but I found it a lot of fun actually. A new aspect of taking a photo and one I want to explore since I do want to convey more of feelings and atmospheres with my photos. This was a very good exercise for me – one I will use and practise more not only within the tree project.

Check out Jen’s photos on her blog. I am so excited to see what she comes up with, with her artistic mind.


Northern lights

I have a dream that I one day will get to see the northern lights. It must one of the most beautiful things there is to see in my mind. Magic.

And what do I hear? The day before yesterday the northern lights were visible here in Lidingö and I didn’t see it. It has been visable down here several times this winter and I have missed it every time. What are the odds that it appears this far south and what are the odds that it does it several times in one season and what are the odds that I miss it each time?

If you want to see truly magical photos of the northern lights from northern Sweden where it is really strong and beautiful, check out young artist Jonna Jinton’s blog. She is a big inspiration of mine both in her way of life, her view on life and her art. Her photos convey everything my heart and soul feels about nature. If you want to see truly magical photos of the deep forests and beautiful landscapes of the North in general her blog is a must.

I am stilll bummed I missed another northern lights in my own town! 😦

I wish I had my own photos to show you but I don’t.

Here are some reader photos from northern lights over Lidingö in October last year in tabloid Expressen.


Skrivutmaningar

Jag har hittills mest fokuserat på foto på bloggen men som jag har nämnt tidigare så älskar jag ju att skriva också. När det gäller skrivandet så känner jag mig faktiskt mer ”hemma” och säker på min förmåga än med foto. Jag kan säga till mig själv utan att skämmas att jag kan skriva och det är ju en stor del av mitt yrke som kommunikatör också. Det jag skulle vilja är att utveckla ett mer skönlitterärt skrivande både när det gäller enskilda ”metoder” som gestaltning, perspektiv, miljöbeskrivningar, dialog osv. Men även att hitta berättelsen. Storyn, dramatiken, berättartekniken. Fantasin.

För att trigga igång skrivandet och berättandet har jag varit på jakt efter bloggutmaningar när det gäller skrivande. Det är ett bra sätt tror jag att hitta inspiration, ”tvinga” sig själv att skriva och även få möjligheten att få feedback på sina egna små texter och även kunna ge feedback på andras.

Jag har ju genom mina utbildningar genomgått ett antal olika skrivkurser inom olika genrer som journalistiska texter, feature och reportage, copy och säljande texter, sakprosa, argumentation, skriva för webben och så vidare. Gemensamt för alla dessa kurser har varit hur mycket man lär sig och utvecklas genom ge feedback på andras texter – inte bara genom feedback från andra på sina egna alster.

Jag hittade tyvärr inte så många skrivutmaningar som jag trodde. Jag hittade en aktiv utmaning, Skrivpuff, som ger ett ord varje dag som man ska skriva något kring. När jag läser andras texter så är det många som skriver i diktform. Det är jag inte bra på. Jag behöver flera ord så jag tänkte försöka mig på lite längre texter med skönlitterärt fokus – kanske att jag ibland lägger in lite andra typer av texter kring ordet också. Tanken är att jag dedikerar två inlägg per vecka under mina ”svenska” bloggdagar måndag och fredag åt Skrivpuff. Så första texten kommer på fredag alltså.

Känner ni till några fler skrivutmaningar för bloggare?


Lunchpromenad

Vintern kom tillbaka. -10 på morgonen.

Men det kalla högtrycket betydde härlig sol i kylan. Tänk vad man blir glad av solljuset. Och en blå himmel. Jag bestämde mig snabbt att det blir en promenad på lunchrasten för att insupa solljuset. Man blir som en solknarkare efter allt vintergrått och vintermörker.

Jag tog ett par bilder. Inget märkvärdigt men hade min lilla kompakta Canon i väskan, så varför inte passa på. Det är vackra omgivningar omkring jobbet som ligger på KTH campus. Tacksamt för en lunchpromenad.

bäck2

Den här lilla ”minibäcken” fascinerade mig! För vad jag vet så är det ingen bäck här annars, bara gräs! Men jag måste ju minnas fel. Söt var den i alla fall där den ringlade i sin lilla lilla lilla fåra.

Träden är höga! Den här  vackra björken sträckte sig högt mot himlen och sträckte där ut sina nakna solbelysta grenar mot den djupblå skyn – dit jag aldrig kan nå. Perspektiv.

perspektiv


Draw a cat

I am so sad that I can’t draw. I can hardly even draw a stick figure. Anyone who can draw is someone I envy. Like Jen’s sketches. Wow. If only I could sketch like that. In school I was hopelessly bad in drawing class. The assignments were way too difficult for me so I sort of just gave up and realised that I suck at it.

I am like that. If I can’t be a professional at once and I know I can never be as good as a professional I just give up even trying. Why should I even try to become better at photography when I can never be as good as a professional? It’s like in my own mind I don’t even have the right to try. Leave it to the people who are good at it – don’t be pathetic with your lousy attempts is what I am telling myself.

So a big purpose of this blog is to challenge that in myself. To find my own creativity and realise that I can be creative even though I am not perfect or ”the best of the best”. There will always be people out there better than you are no matter what you do. Should that stop you from trying? If you asked me that my obvious answer is no. But when I ask myself the answer is completely the opposite. Where is the logic in that?

So why not challenge myself with drawing as well? I totally suck at it – I can take a photo, but I can’t for the life of me draw so this is way way WAY out of my comfort zone.

I found a couple of tutorials online on how to draw a cat. What about if I try to follow these tutorials just for fun? They are really difficult – it’s not like you can ”draw a cat” simply by following these tutorials. It requires talent which I don’t have. Thought I might tape my attempts – should lead to a good laugh at least! 🙂 What do you think?

This one is supposedly an ”easy” one:

To be continued. I hope….! Am not promising anything. Would you like me to try?


Old photos

On my photo walk on Sunday I got lost! So I didn’t get to take as many photos as I wanted and the weather was very dull so the short time I could take photos I could only get a few for Jen’s and my tree project on Thursday. For the project, the ”flat” grey weather worked pretty well though.

I browsed through my folders on my computer and found photos from up to over five years ago. It is fun to look back. Because I can see development! The photos I take now are actually even better than photos I took only a year ago. That makes me so happy to see that I can improve.

I thought I’d show a couple of older photos showing parts of the walk or bike ride to work.

IMG_2396

This little red house is situated near the waterline in the little tiny water of Husarviken (couldn’t find an English link but you can see this red house in one of the photos there too 🙂 ). I haven’t been able to walk or cycle that way for several years now. They are building a new large urban area, Norra Djurgårdsstaden, and this pretty sandroad has been cut off because of the construction of this area. I wonder what the road will look like once they are finished and open it up again. I hope they haven’t changed it too much. I loved that little road.

IMG_2415

Another part of the walk or bike road to work that I love is the road alongside Lidingöbanan. Especially when you walk down the hill towards the water of Lake Värtan and Lidingöbron – the bridge from Lidingö to Stockholm. You see the bridge here in the background – the photo is taken from the Lidingö side of the bridge so opposite the bridge is Stockholm and Ropsten underground. I also love walking across the bridge. Living near water is essential for me and luckily it is all around me in Stockholm, and of course living on an island! 🙂

IMG_2412

This photo is taken at the same time as the one above. I really love this photo – glad I found it again since I had forgotten about it.

But I can really tell I have improved in my photography. Both technically and in ”finding the image” and composing. Hopefully I will continue to improve. Have so much to learn!