Fotokursen nu avslutad!

I början på våren började jag en kurs i landskapsfotografi. Kika gärna på inlägget där jag filmade en liten film när jag tog den första bilden! Tyvärr har jag ju som jag har skrivit i tidigare inlägg fått lägga Creative Being lite grann åt sidan under våren eftersom varken tid eller ork räckte till. Det drabbade även fotokursen så jag har inte varit ute och fotat så mycket som jag hade sett framför mig när kursen började. Då hade jag betydligt mer energi och såg verkligen fram emot att ta tag i fotandet igen.

Men trots att jag inte kommit ut och fotat så mycket som jag hade velat så har jag ändå fått ut så mycket av kursen! Jag har ”löst” uppgifterna med gamla bilder när jag inte har kunnat vara ute och fota – och då har jag sett dessa gamla bilder på ett nytt sätt. Väldigt nyttigt och lärorikt!

Landskapsfoto kombinerar en massa bra saker för mig! Jag älskar naturen och att vara ute. Naturen är verkligen den bästa medicinen för min själ och trötta hjärna. Den skänker tröst, den ger perspektiv och mening. Jag förstår varför jag existerar och känner mig som en del av allt. Det är nog en instinkt vi delar med allt levande här på jorden. Naturen har ju skapat oss och ger oss liv. Med kameran blir det också ett kreativt äventyr, och jag blir verkligen ett med stunden och tar in omgivningen och ser naturen på ett helt annat sätt. Sådant jag inte hade tänkt på annars, när jag inte letar efter motiv, ljus, skuggor, mönster, känslor… Det blir meditativt för jag är verkligen i nuet när jag fotar. Det är bara kameran, jag och naturen!

Även om bilderna inte blir de där fantastiska landskapsbilderna så är återigen själva fotograferingen – processen – målet, inte resultatet i sig. Det är så klart härligt när man tar en bild som man blir nöjd med, men det är helhetsupplevelsen som är det helande. Precis så som det ska vara när kreativiteten bara handlar om lust och avkoppling, inte krav och prestation!

Sedan är det så att med alla kreativa uttrycksformer så utvecklas man hela tiden. Övning ger färdighet gäller verkligen i den kreativa processen. Jag vill verkligen uppmana dig att spara så mycket som möjligt av det du gör och inte slänga allt som du inte känner ”blev bra”. Det är så roligt att gå tillbaka sedan och se sin egen utveckling. Det är endast den egna utvecklingen som är viktig och som ger lust!

Här är alla uppgifter och bilder jag tog under kursen. En del bilder är jag nöjd med, andra mindre nöjd – men jag tycker om alla bilder! För de har lärt mig något! Vilken av bilderna gillar du bäst? 🙂

Uppgift 1:

Tema ljus – fri tolkning

Dissade först denna bild, men så blev det till slut den jag valde eftersom jag tyckte den passade temat bäst! Är inte supernöjd men den är ändå helt ok. Gillar de långa skuggorna av träden som leder blicken och det gyllene morgonljuset. Solen har precis gått upp.

Uppgift 2:

Ta en klassisk landskapsbild med alla beståndsdelar: Förgrund, mellangrund och bakgrund • Blickfång • Försök planera bilden (valfri grad av planering)

En av bilderna jag tog på ljustemat ovan använde jag till denna uppgift. Denna bild är ju en ganska klassisk landskapsbild. Men när jag hittade detta motiv hade det där vackra gyllene morgonljuset precis försvunnit. Kritiken jag fick var att jag skulle ha separerat trädet och busken lite mer. Annars bra bild. Jag gillar den – men jag älskar ju också den här platsen vilket så klart färgar min upplevelse av bilden. Precis som det ska vara!

Uppgift 3:

Bild 1 Vilt och otämjt. Fundera över vilken natur det är som är vild och inte tämjd, om det ens finns något sådant och ta en landskapsbild utifrån temat.
Bild 2 Valfri uppgift: Vattnets väsen – abstrakt tema. Om du ska gestalta vad vattnets väsen är, hur gör du det då?

Vilt och otämjt. Denna bild kämpade jag med… hade ont om tid. Hade bara en kväll på mig att ta den. Vädret och ljuset var jättetråkigt. Och den enda orörda otämjda naturen häromkring är skog. Det här är den bilden som jag själv är minst nöjd med på kursen. Fick inte till skärpan (Stod typ upp- och nedvänd med kameran precis vid marken med händerna i konstig vinkel och dessutom började det skymma så fick för lång slutartid för denna obekväma ställning så bilden blev suddig. Och ljuset är platt och tråkigt. Bilden rörig. Men – det är i alla fall otämjd natur! 🙂 Jag gjorde mitt bästa.

Vattnets väsen. I denna scen fastnade jag för ljuset och för kontrasten mellan denna tiden på året – denna stillhet, vattnet ligger orört och börjar släppa den sista isen – och sommaren då denna plats är ljus, soldränkt och livlig. Vattnet glittrar i solen och är fullt av badande människor. Denna bild gillar jag bättre! Tycker ljuset är jättefint. Kompositionen var jag inte helt nöjd med men bildkritiken var inte lika kritisk till den som jag. 🙂

Uppgift 4:

Tema: Vårens antåg.

Det här är en gammal bild. Hann helt enkelt inte ut. Denna bild tog jag med för att den är tidig vår för mig. Detta var en aprilmorgon för tre år sedan (bilden finns redan på bloggen i ett inlägg om dagen då jag tog den!) och jag tröttnar ALDRIG på att se soluppgången. Det är så magiskt. Så fantastiskt. Vår livgivande stjärna när den troget stiger över horisonten med sitt gyllene ljus och värmande strålar när jorden har snurrat ett varv! Det är så mäktigt. Alla människor borde uppleva soluppgången oftare! Det var en vacker men kall och blåsig morgon. Där jag satt på stenen och tittade på solen och kände vinden i ansiktet och såg och hörde hur den piskade vattnet. Bara tog in allt. Det är avkoppling – och då känner man att man lever och hur lyckligt lottad man är som får uppleva den stunden. Sedan tänkte jag att bilden var lite ifrågasättande – är det ok att ha med sig själv, eller människor alls, i en landskapsbild? Tolkningsfråga. 🙂 Jag tycker det är ok om det lyfter stämningen i bilden! Det tycker jag det gör här. Bildkritiken som jag även själv kom med var att jag hade en gren i huvudet! 🙂 Svårt att ha koll på det med timer! Fick komponera bilden och ställa in skärpa, ställa in kamerans timer att ta flera bilder med ett visst intervall och sedan springa och sätta mig på stenen och hoppas på det bästa. Blev ändå ok, trots grenen.

Uppgift 5:

Ur ett annat perspektiv. Ta en bild på ett sätt som ni inte brukar ta den.

En abstrakt bild! Hade precis köpt mitt polarisationsfilter. Men denna bild var inte planerad. Hade inte ens kameran med mig när jag såg den. Det är en vattenpöl bredvid en gångväg på väg hem från en promenad. Jag såg speglingen och de vackra färgerna i löven på botten av pölen. Tog en bild med mobilen men fick inte till det. Då kom jag ju på att jag hade polfiltret! Så jag gick hem och hämtade kameran och gick tillbaka till pölen och det här blev den första bilden jag tog med polarisationsfiltret. Tycker den blev fin!! Fin effekt!!

Uppgift 6:

Ta en intimlandskapsbild i valfri miljö. När ni tagit er uppgiftsbild ska ni vända er 180 grader och oavsett vad som finns där ska ni ta en bild åt det hållet också.

Valde att vara abstrakt igen. Det var bild nummer två – 180-gradersbilden – som blev bäst! Det visar tycker jag att det blir bra bilder när man tvingas verkligen tänka efter och skapa en historia kring bilden. Jag vände mig om och såg en trasig stam liksom. Vad sjutton ska jag göra av detta?? Och då såg jag porten till skogens väsen, en hemlig värld! Och tänkte direkt svartvitt. Och försökte förstärka den mystiska portkänslan i redigeringen. Jag gillar den bilden! Min favorit av dessa två! Men jag gillar även den första bilden och dess olika strukturer. Framför allt mossan i förgrunden! Känns nästan som en abstrakt målning. Men skulle ha tonat ner högdagrar lite och kanske använt polarisationsfiltret var tipsen jag fick på bildkritiken. Abstrakt är inte allas kopp te heller och är svårt att fota.

Uppgift 7:

Bild 1 Soluppgång – Ta en landskapsbild på ert eget sätt på temat soluppgång. Abstrakt tema.

Bild 2 Lek med slumpen. Ta en landskapsbild – intimlandskap eller klassiskt landskap – men bjud in slumpen i ditt skapande. Gör en multiexponering eller använd ICM under en längre slutartid.

Soluppgång – detta är också en gammal bild. Jag hann inte ut och fota soluppgången (för tidigt 😉 ) och dessutom var det inte mycket till soluppgång med allt regnande med regnrekord och allt! Men ville inte tolka temat med solen i horisonten. Utan valde en bild som för mig symboliserar den där stillheten och ljuset just precis innan solen går upp. Här går den upp bakom mig alldeles strax. En dimmig svinkall majmorgon var detta. Det var till och med frost på marken och minusgrader! Jag tycker om den här bilden.

ICM – intentional camera movement. Denna bild tog jag från balkongen! Ville testa tekniken. Det som passade motivet bäst blev att zooma in och ut snabbt med objektivet. Tycker det blev en cool effekt. Fast jag föredrar egentligen vanliga landskapsbilder på naturen. Naturen är så vacker som den är så den behöver inte förställas. Men det var kul att leka! Och effektfullt blev det ju.


Statusuppdatering – längre uppehåll än planerat!

Jahaja. Så gick det med den planeringen med inlägg varje söndag! När man är mitt i en återhämtning efter en utmattning så går det två steg framåt och ett tillbaka. Det var precis det som hände mig ganska precis efter att jag publicerade första delen i tangling-serien. Plötsligt blev jag supergenomtrött och hjärnan checkade ur. Det gick helt enkelt inte att hålla det tempot jag hade föresatt mig. Och det är ju en värdefull läxa! I rehabiliteringen på jobbet undviker jag deadlines. Så vad fick mig att tro att det skulle gå att sätta upp egna deadlines privat även om det är ett projekt jag verkligen brinner för? Det gick ju inte alls det.

Bidragande orsak till det där steget tillbaka är också att sköldkörtelvärdena inte var bra när jag följde upp dem nu sex månader efter operationen. Men nu har jag fått öka dosen av levaxin så hoppas att det ska göra susen så småningom så att jag får tillbaka lite energi igen. Den där körteln alltså vad den ställer till hormonerna! Jisses – kroppen gör det inte lätt för mig i återhämtningen.

”Idag för ett år sedan” – självberöm

Men jag såg ett sådant där minnesinlägg på Facebook ni vet – ”Idag för ett år sedan”. Och då insåg jag hur otroligt mycket bättre jag ändå mår nu än vad jag gjorde då och vilken resa jag trots allt har gjort mot att må bättre. Är ta mig sjutton faktiskt lite stolt över mig själv när jag ser tillbaka på mig själv då och hur långt jag ändå har kommit. Bra kämpat Marie!

Det är så viktigt att påminna sig själv om de framsteg man gör, och ge sig själv beröm. Självberöm behöver vi generellt bli bättre på! Det där att inte jämföra sig med andra och att utgå endast från sig själv. Det gäller ju alla aspekter i livet. Att inte jämföra våra liv med andras – alla människor har något de kämpar med – men det ser vi inte. Vi ser fasaden. Det vi visar utåt. Vi visar inte så mycket av det inre. Det här har jag lärt mig så mycket kring i min kreativa resa. Att våga släppa prestationskraven och att sluta jämföra min kreativitet med proffskonstnärer! Eller med någon annans kreativitet överhuvudtaget. Kreativitet är som bäst när den är personlig, och utgår från en själv. Därför är det mest rätt att bara jämföra sig med sig själv och se sin egen utveckling och hitta glädjen i den.

Jag önskar att jag hade vågat spara mer av det jag gjorde i början som jag slängde. För att kunna se tillbaka på nu och se hur jag har utvecklats! Det hade varit kul att se! Vi borde lära oss av Facebooks ”idag för ett år sedan”-inlägg och skapa sådana inlägg av våra egna kreativa skapelser i byrålådan oavsett vad det är. Spara mer och släng mindre. Omfamna processen och utvecklingen. Och beröm dig själv för dina framsteg! Denna insikt spiller över på andra delar av livet också och det får stor påverkan på hur du ser på dig själv och ditt eget värde! Det har det gjort för mig.

Uppdatering när jag orkar

Från och med nu kommer jag tills jag får mer ork igen inte att ha en specifik publiceringstakt här på bloggen. Del två i tangling-serien är på gång och så fort jag orkar och kan så kommer jag att klippa ihop den och lägga ut den på youtube och som alltid med lite extra här på bloggen.

Följ mig gärna på Instagram där jag försöker hålla igång kreativiteten lite mer så länge! Några exempel ur flödet:


Vägen tillbaka och en ny start

2020.

Året då allt ställdes på ända och jag, och världen, fick lära oss hur skört livet är. Och hur snabbt tillvaron, och allt man tagit för givet, kan förändras. Globalt fick vi lära oss att hålla ut, hålla i och hålla avstånd. Vi fick lära oss att avstå från det viktigaste vi har, som är så grundläggande mänskligt: Att fritt kunna umgås med nära och kära. Många av oss har också förlorat någon i denna farsot som kallas Covid 19. Min mormor lämnade oss på den dödligaste dagen dittills i pandemin, den 15 april. Denna sjukdom är så omänskligt grym. Mormor fick genomlida sjukdomen ensam och vi fick inte ta farväl. Det här gör så ont att jag knappt kan skriva det – denna smärta skär igenom hjärtat och gör sorgen djupare. Det blir inte bättre när man tänker på hur många som delar detta öde med oss. Alla som fått dö ensamma, i sterila sjukhusmiljöer med utsliten vårdpersonal bakom skyddskläder, munskydd och visir som gör sitt allra bästa att lindra smärtan trots att de själva egentligen inte orkar mer. Och alla anhöriga som liksom vi inte fått ta farväl.

Lagom med pandemins framfart kraschade även mitt liv rakt in i väggen. Den första april blev jag sjukskriven för utmattning. Hjärnan slutade fungera. Det smög sig på mer och mer under hösten och vintern tills jag till slut inte fick ihop mina tankar längre. Kunde inte hänga med på möten, glömde saker, tappade tråden när jag pratade, kunde bara se lättsmälta sitcoms på Netflix, för något längre kunde jag inte hänga med i, kunde knappt förstå vad jag läste, kunde inte skriva som är en stor del av mitt jobb osv. Det kändes som att tänka i sirap. Hjärnan klarade inte av några intryck. Blev både ljus- och ljudkänslig. Samtidigt var jag så ohyggligt obeskrivligt trött. En trötthet som liksom genomsyrade varenda cell i kroppen. Jag grät i duschen på morgnarna för att jag inte förstod hur jag skulle ta mig igenom dagen. Jag grät ofta från ingenstans bara av ren trötthet. Dessutom gick jag med ett konstant stresspåslag i kroppen samtidigt som det kändes som om kroppen gick på sparlåga – som när batterierna tar slut i en gammal radio. Så kändes varenda rörelse, och så lät mina tankar. Jag hade så svårt att acceptera kraschen till en början. Jag förstod inte vad som hände mig eller hur jag någonsin skulle kunna fungera normalt igen. Det var så himla otäckt!

Under utmattningen upptäcktes dessutom att jag hade autoimmun underfunktion i sköldkörteln (med facit i hand, föll de senaste åren på plats med denna diagnos. Detta är en stor bidragande orsak till utmattningen!), och dessutom en halsknöl. Allt var väldigt dramatiskt och allt hände på en gång. Inom en månad från att jag blev sjukskriven hade jag förlorat min mormor, fått (upptäckt) en autoimmun sjukdom och en halsknöl som behövde utredas. Från mitten av maj till och med december utreddes knölen för eventuell cancer. Inledningsvis befarade man till och med den värsta typen av tumör. Utredningen innefattade ett flertal biopsier i olika omgångar, medicinbehandling och slutligen återstod endast operation där de tog bort halva sköldkörteln inklusive knöl för att kunna ställa diagnos om tumören var elakartad. Operationen skedde den 5 oktober, och den 15 december fick jag till slut det beskedet som jag under dessa månader inte vågade hoppas på. Det var en tumör på c:a 2,5 cm i sköldkörtelns vänstra lob, men den var gudskelov godartad. Som om inte min utmattade hjärna stressats tillräckligt under denna period så bytte jag dessutom tjänst på jobbet i juni mitt under pågående sjukskrivning och cancerutredning pga en omorganisation där min tidigare tjänst flyttade från Stockholm till Göteborg.

Och som grädde på stressmoset hade vi även pandemin, som gjorde att jag fick ta mig igenom det mesta ensam – med fantastiskt stöd av nära och kära på distans – men hade självklart behövt mer fysiskt stöd. Mer kramar. Definitivt mer kramar. Mer vanligt liv. Att kunna ha någon med mig på läkarbesök, kunna sörja mormor normalt med familjen. Inte över en telefonledning. Bara som exempel.

2020 var sammanfattningsvis ett av de tuffaste åren i mitt liv.

Men!

2020 var samtidigt ett år som jag kommer att se tillbaka på som ett avgörande år i mitt liv. Det har lärt mig hur värdefullt mitt liv är, i sin skörhet. Jag fick möta min egen dödsångest – och komma ut ur den. Den gåvan kommer jag inte att kasta bort. 2020 har visat mig hur starka mina relationer faktiskt är. Till min familj och mina vänner. Hur lyckligt lottad jag är att de finns i mitt liv. De betyder verkligen allt. Jag är så tacksam att jag lever, och känner mig ödmjuk inför livet.

2020 lärde mig att leva i nuet. Det är nu jag ska leva ut mina drömmar. Inte sen.

Jag är tillbaka på jobbet. Inte helt återställd men tror mer och mer på att jag ska komma tillbaka. Inte till mitt tidigare jag. Utan till ett uppgraderat jag. Där balans, livsglädje och kreativitet är ledorden. Vi behöver ge oss själva tid att göra mer av sådant som ger oss glädje och energi. Jag har insett att kreativiteten är viktigare än någonsin för mig.

Detta kommer att återspegla sig här på bloggen. Den kommer att vara viktig för mig, för att dokumentera och driva min kreativa resa. Vilket har varit dess syfte hela tiden – den heter ju inte Creative Being för intet. 🙂

Mer om detta och planerna för bloggen i nästa inlägg!

Jag är tillbaka! 🙂 På riktigt denna gång. En ny start!


Att ta sig ur stormen

Vem trodde att det senaste inlägget i denna blogg skulle publiceras i januari 2018.

Det har varit två omtumlande år, som till slut ledde till utmattning och sköldkörtelproblem. Vad som är hönan eller ägget av dessa två vet jag inte, men att långvarig stress är grunden till båda är jag övertygad om. Att dessutom krascha in i den berömda väggen mitt i en pandemi med så kallad social distansering är inte heller att rekommendera. I en tid i livet då man aldrig har behövt sina nära och kära mer, får man inte krama dem, inte träffa dem. Det går inte att beskriva. Och jag förlorade min mormor, en av de personerna som stått mig allra närmast i livet, på det grymma sätt som detta virus skiljer oss från våra kära. Utmattning, sorg, sjukdom. Allt på en gång.

Jag kommer säkerligen skriva mer om detta – hur allt har påverkat mig, hur det kunde hända, hur jag kämpar mig tillbaka. Och om vad som har hänt sedan sist.

Men nu vill jag bara fokusera på glädjen jag känner inför att skriva igen. På dessa två år som har gått har jag inte orkat formulera mina tankar. Jag har inte orkat leva på riktigt. All energi har gått åt till att överleva den förlamande tröttheten som jag så länge ignorerat. Det låter dramatiskt, men när jag tänker tillbaka så är det precis så det har varit, utan att jag själv har förstått det. Jag tänker tillbaka på de senaste 15 åren och fattar inte hur jag har orkat ända tills nu.

Jag tror att man till slut måste nå botten, för att sedan kunna nå toppen. Jag hoppas att 2020 är året då jag ska nå min botten. Det känns så.

Jag börjar känna lite lust igen. Inte jättemycket ork än. Men jag hoppas att lusten ger orken, lite i taget. Från och med nu måste jag se till att jag har ork över till det jag tycker om att göra, som ger mitt liv glädje och mening. Däribland att skriva. Fota. Rita. Orka vara kreativ igen.

Det måste jag. För att kunna leva på riktigt. Och överleva.

Att jag klarat av att skriva dessa rader, och att jag känner glädje trots det jag skriver om, över att kunna skriva om det. Det ger mig hopp!

Toppen är målet. Toppen är balans.

Bild: Elfvik, Lidingö. Marie Elmqvist