Vem trodde att det senaste inlägget i denna blogg skulle publiceras i januari 2018.

Det har varit två omtumlande år, som till slut ledde till utmattning och sköldkörtelproblem. Vad som är hönan eller ägget av dessa två vet jag inte, men att långvarig stress är grunden till båda är jag övertygad om. Att dessutom krascha in i den berömda väggen mitt i en pandemi med så kallad social distansering är inte heller att rekommendera. I en tid i livet då man aldrig har behövt sina nära och kära mer, får man inte krama dem, inte träffa dem. Det går inte att beskriva. Och jag förlorade min mormor, en av de personerna som stått mig allra närmast i livet, på det grymma sätt som detta virus skiljer oss från våra kära. Utmattning, sorg, sjukdom. Allt på en gång.

Jag kommer säkerligen skriva mer om detta – hur allt har påverkat mig, hur det kunde hända, hur jag kämpar mig tillbaka. Och om vad som har hänt sedan sist.

Men nu vill jag bara fokusera på glädjen jag känner inför att skriva igen. På dessa två år som har gått har jag inte orkat formulera mina tankar. Jag har inte orkat leva på riktigt. All energi har gått åt till att överleva den förlamande tröttheten som jag så länge ignorerat. Det låter dramatiskt, men när jag tänker tillbaka så är det precis så det har varit, utan att jag själv har förstått det. Jag tänker tillbaka på de senaste 15 åren och fattar inte hur jag har orkat ända tills nu.

Jag tror att man till slut måste nå botten, för att sedan kunna nå toppen. Jag hoppas att 2020 är året då jag ska nå min botten. Det känns så.

Jag börjar känna lite lust igen. Inte jättemycket ork än. Men jag hoppas att lusten ger orken, lite i taget. Från och med nu måste jag se till att jag har ork över till det jag tycker om att göra, som ger mitt liv glädje och mening. Däribland att skriva. Fota. Rita. Orka vara kreativ igen.

Det måste jag. För att kunna leva på riktigt. Och överleva.

Att jag klarat av att skriva dessa rader, och att jag känner glädje trots det jag skriver om, över att kunna skriva om det. Det ger mig hopp!

Toppen är målet. Toppen är balans.

Bild: Elfvik, Lidingö. Marie Elmqvist