Bloggen

2020. Året då allt ställdes på ända och jag, och världen, fick lära oss hur skört livet är. Och hur snabbt tillvaron, och allt man tagit för givet, kan förändras. Globalt fick vi lära oss att hålla ut, hålla i och hålla avstånd. Vi fick lära oss att avstå från det viktigaste vi har, som är så grundläggande mänskligt: Att fritt kunna umgås med nära och kära. Många av oss har också förlorat någon i denna farsot som kallas Covid 19. Min mormor lämnade oss på den dödligaste dagen dittills i pandemin, den 15 april. Denna sjukdom är så omänskligt grym. Mormor fick genomlida sjukdomen ensam och vi fick inte ta farväl. Det här gör så ont att jag knappt kan skriva det – denna smärta skär igenom hjärtat och gör sorgen djupare. Det blir inte bättre när man tänker på hur många som delar detta öde med oss. Alla […]
Den 7 augusti. En sorgens dag som omfamnar oss med den tryckande värmen. Det är en av sommarens varmaste dagar. Värmen kom på sensommaren. Tillsammans anländer vi till Skogskyrkogården. Solen står högt på himlen och träden kastar skuggor över grönskande buskar och gräs och prydliga gravstenar. Jag tänker på hur vackert mormor tyckte det var med trädens skuggor över solbelysta gröna gräsmattor. Vi köper varsin handbukett i en liten blomsterbutik utanför kyrkogården. När vi anländer till det lilla kapellet ser vi hennes vackra urna på en grön duk, omgiven av en oerhört vacker gravkrans från oss alla, och en från morfars syster. Mormor hade blivit hänförd av de vackra blommorna: ”Tänk att det kan finnas någonting så vackert i denna grymma värld!?” hör jag hennes röst inom mig. Ceremonin är lugn och fin, med hennes allra käraste på grymt pandemiavstånd. Precis när ceremonin sätter igång känner jag en omfamning inombords. […]
Vem trodde att det senaste inlägget i denna blogg skulle publiceras i januari 2018. Det har varit två omtumlande år, som till slut ledde till utmattning och sköldkörtelproblem. Vad som är hönan eller ägget av dessa två vet jag inte, men att långvarig stress är grunden till båda är jag övertygad om. Att dessutom krascha in i den berömda väggen mitt i en pandemi med så kallad social distansering är inte heller att rekommendera. I en tid i livet då man aldrig har behövt sina nära och kära mer, får man inte krama dem, inte träffa dem. Det går inte att beskriva. Och jag förlorade min mormor, en av de personerna som stått mig allra närmast i livet, på det grymma sätt som detta virus skiljer oss från våra kära. Utmattning, sorg, sjukdom. Allt på en gång. Jag kommer säkerligen skriva mer om detta – hur allt har påverkat mig, […]