Att ta sig ur stormen

Vem trodde att det senaste inlägget i denna blogg skulle publiceras i januari 2018.

Det har varit två omtumlande år, som till slut ledde till utmattning och sköldkörtelproblem. Vad som är hönan eller ägget av dessa två vet jag inte, men att långvarig stress är grunden till båda är jag övertygad om. Att dessutom krascha in i den berömda väggen mitt i en pandemi med så kallad social distansering är inte heller att rekommendera. I en tid i livet då man aldrig har behövt sina nära och kära mer, får man inte krama dem, inte träffa dem. Det går inte att beskriva. Och jag förlorade min mormor, en av de personerna som stått mig allra närmast i livet, på det grymma sätt som detta virus skiljer oss från våra kära. Utmattning, sorg, sjukdom. Allt på en gång.

Jag kommer säkerligen skriva mer om detta – hur allt har påverkat mig, hur det kunde hända, hur jag kämpar mig tillbaka. Och om vad som har hänt sedan sist.

Men nu vill jag bara fokusera på glädjen jag känner inför att skriva igen. På dessa två år som har gått har jag inte orkat formulera mina tankar. Jag har inte orkat leva på riktigt. All energi har gått åt till att överleva den förlamande tröttheten som jag så länge ignorerat. Det låter dramatiskt, men när jag tänker tillbaka så är det precis så det har varit, utan att jag själv har förstått det. Jag tänker tillbaka på de senaste 15 åren och fattar inte hur jag har orkat ända tills nu.

Jag tror att man till slut måste nå botten, för att sedan kunna nå toppen. Jag hoppas att 2020 är året då jag ska nå min botten. Det känns så.

Jag börjar känna lite lust igen. Inte jättemycket ork än. Men jag hoppas att lusten ger orken, lite i taget. Från och med nu måste jag se till att jag har ork över till det jag tycker om att göra, som ger mitt liv glädje och mening. Däribland att skriva. Fota. Rita. Orka vara kreativ igen.

Det måste jag. För att kunna leva på riktigt. Och överleva.

Att jag klarat av att skriva dessa rader, och att jag känner glädje trots det jag skriver om, över att kunna skriva om det. Det ger mig hopp!

Toppen är målet. Toppen är balans.

Bild: Elfvik, Lidingö. Marie Elmqvist


Sporadisk höst

English summary below

Jag saknar att skriva ned mina tankar här i min blogg. Min lilla plats i cyberspace.

Men det är bara att inse att det är, och kommer att vara, en hektisk höst så uppdateringen här kommer att vara sporadisk. Mer ofta ibland, och uppehåll ibland. Uppehållen kan bli några dagar, eller veckor. Allt beror på hur mycket jobb jag har och vad jag orkar med.

Tyvärr är det så för mig att stress sänker kreativiteten och inspirationen. Fast jag skulle önska att det inte var så – för det är ju faktiskt avkoppling för mig att skriva och fota. Men när orken tryter så gör den och då gör den det även när det gäller tankeverksamheten som styr inspirationen.

Har ni något knep för hur man behåller den kreativa energin och inspirationen även när man är stressad så dela med er! 🙂

I miss writing my thoughts here in my blog. My little corner of cyberspace.

However a stressful autumn will make the blog updates sporadic. Unfortunately stress affects my creativity och inspiration badly. I wish it was different since writing and photographing are relaxing activities for me. But when I am tired and low on energy it also makes my thought processes tired and low on energy too – the thought processes that control my inspiration.

Any tips on how to keep the creative energy even through stress? Please share! 🙂

 


Vardag och helg

Jag känner att vardag och helg flyter ihop ibland. Speciellt när det är mycket att göra på vardagarna med jobb och annat. Då måste ju helgerna gå åt till det som man inte hinner med hemma under vardagarna – som att städa och tvätta och göra ärenden. Vilket gör att helgen passerar så fort att man inte ens hinner blinka och sedan är man på jobbet igen.

Man hinner liksom inte med att uppfatta att man är ledig i två dagar utan allt bara rörs ihop till en enda räcka av dagar som passerar och saker som ska göras.

Jag måste jobba på att bli mer närvarande i nuet. Jag tänker och planerar alltför ofta framåt. Jag fokuserar på allt jag ska göra sedan istället för det jag gör just nu. Vilket gör att jag blir tankspridd, glömmer saker och tappar bort saker.

Jag tror att detta är ett stressrelaterat fenomen. Det enda det åstadkommer är mer stress. Jag behöver fler dagar som i lördags i Öregrund. Fast hur får man till dem när man har så mycket annat man måste göra på helgerna?

Nej skärpning Marie. Det handlar om fokus. Lever du i nuet och är medveten i det du gör just nu istället för att vara upptagen med vad som händer sedan så blir du mer effektiv och då hinner du även avkopplingen.

Man lurar sig själv!