Jag är alldeles salig när jag ser hur snabbt dagarna blir längre nu. I fredags var det mörkt när jag åkte till jobbet vid halv sju. Idag var det gryningsljus. Solen börjar gå ned bakom horisonten klockan fem på kvällen.

Jag är så beroende av ljuset. Jag lever verkligen upp på våren när det kommer tillbaka och dagarna blir längre och längre. De ljusa sommarnätterna i juni och juli. Då trivs jag som bäst. Det är som om ljuset väcker livet inom mig på samma sätt som naturen vaknar till liv efter ha legat i vinterdvala i vintermörkret. Jag är totalt synkad med naturens cykler. Från vårens första knoppar till sommarens djupa grönska följer min själ samma livslust. Under senhöst och vinter vill jag helst bara tappa löven och gå i ide och vila jag med. Jag känner mig lika färglös som novembergrå till ungefär nu då jag börjar bli lite mer ljusgrå innan färgerna kommer tillbaka.

Jag älskar alla årstider men det jag älskar allra mest är sommarljuset. Varför kan det inte vara vinter men med sommarljus? Det hade ju varit drömmen. Men då tror jag ju inte att ljuset hade haft samma magi för själen som det har nu. Det man får längta efter uppskattar man mer. Det är bara det att jag blir så trött på vintern av allt mörker…

Ett annat vårtecken på att ljuset är på väg är när jag återigen ser solnedgången utanför mitt fönster. Just den här tiden på året är solnedgångarna så vackra och färgstarka. Här är klockan någonstans mellan fem och halv sex på kvällen idag.

Tänk om jag ändå hade levt ute i skärgården. Tänk vad vacker denna solnedgång hade varit då. Tänk… åh. Min dröm.