En bit av skärgården

Jag bestämde mig för en långtur med bilen i lördags. Det har inte blivit så många sådana som jag föreställde mig när jag tog körkortet. Det skulle bli fint väder så jag tänkte att nu kör jag. Jag tittade på kartan på ställen att åka till.

Jag ville till havet, skärgården, friheten.

Så kom jag på det. Varför inte ett återbesök till Öregrund där jag var mycket som liten med pappa ? Jag tyckte alltid att det var så mysigt och fint där och jag har inte varit där sedan dess.  Vi åkte ofta dit med båt till gästhamnen på somrarna och när jag var riktigt liten hade vi ett landställe en bit därifrån i Söderby.  Ja, Öregrund fick det bli.

karta
Två timmars bilresa enkel resa! Längsta turen jag har gjort med bilen än så länge!

Jag åkte tidigt. Redan strax efter klockan sju på morgonen satte jag mig i bilen och jag var framme i Öregrund strax efter halv tio.

När jag kom fram så parkerade jag på en parkering nere vid vattnet. Jag satte mig en stund på en träbänk med utsikt över vattnet för en kopp te ur min medhavda termos innan jag gav mig iväg för att utforska Öregrund och mina barndomsminnen. Jag bara tog in allt. De steniga klipporna som färgades gyllenbruna av solen och kontrasten mot det fortfarande vintervita snötäckta och frysta vattnet. Våren har inte kommit lika långt här som bara 15 mil söderut. Men den är på väg. Solen värmde mina kinder från en oändligt blå himmel. Vinden var ljum och precis lagom frisk. Åh. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Varenda cell drog en djup suck av lycka. Livet är bra härligt!

Sedan började jag min lilla stadsvandring. Jag gick runt i den gamla stadskärnan med fina pittoreska träbyggnader från ett tidigare århundrade. Fasader i glada pastellfärger blandades med gula, vita och klassiskt röda fasader med vita knutar. Jag återupplevde barndomsminnen i gästhamnen som var betydligt tystare och öde nu en lördagmorgon i början på mars än den var då. Minnena fyllde i det som saknades. De nu vinteröde bryggorna, strandkaféerna och sjökrogarna sjöd av liv och stim av människoröster, klapprande master när vinden tog tag i stagen och gnisslande förtöjningar från båtarna. Överallt låg en doft av hav och sommar och vattnet var inte fruset utan krusade i solglitter och vågorna slog mot bryggor, båtskrov och stenar.

Jag upptäckte en strandpromenad och kom till en rastplats vid vattnet där jag var tvungen att stanna. Den vackra synen över vattnet och att jag var just i Öregrund väckte så klart tankar på pappa och våra fina minnen av skärgården, båtliv och havet. Jag kände honom så starkt där vid vattnet. Jag var tvungen att gå ut på klipporna och omfamna den känslan. Vara nära honom.  ”När jag dör vill jag inte ha en grav som folk ska behöva gå till och hålla efter. Jag vill  spridas i havet. På det sättet kan den som vill minnas mig alltid vända sig mot närmaste sjö eller hav.”, sa han alltid. Det blev som han ville. Vi spred honom i havet.

Och han håller sitt ord som tack! Han är alltid där.

Den här gången var det som om han ville säga något. Att han var stolt över mig som tog mig hit – på många sätt en symbolisk resa betydligt längre än två timmar med bilen.

_MG_6768_2

_MG_6769_2

_MG_6788

Sedan blev det en semla, en kopp te och ett toabesök  på ett jättefint kondis nära bilen innan jag åkte hem igen.

När jag kom hem kände jag av drygt fyra timmars bilresa på en dag. Trött men ändå full av energi. Det var så härligt. Min första riktiga långtur med bilen, till en bit av skärgården och barndomen. Frihet!

söderby
Landet i Söderby. Bilden är tagen 1974 så jag är runt tre år på bilden.


Vacker solnedgång

Ännu en vacker solnedgång som göms bakom betongen.

Även om jag uppskattar att bo högt med fri utsikt så drömmer jag mig bort till en utsikt av solnedgången över en fri horisont där hav och himmel blir till ett.

Uppvuxen som jag är på en ö och med långa båtresor på somrarna i barndomen längs Sveriges östra kust  så skulle jag inte kunna bo någonstans där jag inte hade vatten eller hav nära mig. Det är liksom nödvändigt för att kunna andas på något sätt.

möja3
Mobilbild från skärgårdsbåten till Möja med Jen Doyle – en drömsk magisk dag som jag tror ingen av oss kommer att glömma! Stockholms skärgård 2011. Solglitter i vatten som gnistrar mer än miljoner diamanter är det vackraste jag vet.

Jag funderar ofta på detta. Jag älskar mitt jobb som kommunikatör. Det är precis rätt jobb för mig där jag får användning av alla mina färdigheter. Språk, att skriva, relationer och människor, nå ut med budskap till olika målgrupper, strategiskt och analytiskt tänkande, lite kreativt skapande i det operativa arbetet när det gäller layout av till exempel trycksaker och presentationer. Och så vidare. Ett brett, varierat och kul yrke. Bästa yrket när man brinner för kommunikation.

Men – jag kommer inte ifrån att jag måste ha nära till en stad där det finns jobb för att kunna försörja mig. Jag kan inte bo var jag vill. Om jag hade råd skulle jag åtminstone ha en sommarstuga vid havet men hur har man råd med det om man inte är rik på pengar? Tänk om man inte var så beroende av pengar till allting.

Jag får nöja mig med att njuta av solnedgången utanför fönstret med en betongskyline i horisonten.  Jag känner mig ändå priviligierad att bo så pass nära till det som jag älskar.

_MG_6687
Favorit i repris. Jag bor nära! 🙂 Elfvik, Lidingö.

Och man vet ju aldrig vad livet har att ge i framtiden. Den som slutar att drömma slutar att leva.


Skrivpuff 25/2 – yttre

Jag glömmer den aldrig. Stjärnhimlen i den yttre skärgården.

Jag minns inte hur gammal jag var men vi var ute med båten som så många gånger förr. Pappa levde för skärgården, havet och båtar. En ljum augustikväll med båten förtöjd i en naturhamn låg jag på däck i mörkret och tittade upp mot himlen och kunde inte sluta titta. Miljoner av stjärnor i all oändlighet lyste upp himlavalvet. Det fanns ingen början och inget slut på himlen.

Jag minns hur överväldigad jag var av hur vackert och magiskt det var. Det fyllde upp hela min själ. Däruppe var rymden. Här nere låg jag. Och det kändes som om jag var mitt bland stjärnorna. Jag hade kunnat vara i den stunden i all evighet.

Vilken otrolig känsla av liv jag fick.  Tänk att få finnas till. Att få ligga där och se på denna himmel. Jag förstod hur jag hörde till allt omkring mig. Stjärnorna, berget, träden, det spegelblanka vattnet som bar båten som bar mig. Det är ju det här som livet handlar om. Jag blev så tacksam för att jag fick  vara en del av allt.  Tacksam för livet.

Sedan dess har jag aldrig upplevt en sådan himmel igen. Där och då skapades min dröm om skärgården. Min själ vill ha fler stjärnhimlar. Min själ vill ha närheten till havet. Min själ vill ha ro.

Så länge jag lever.

Läs fler skrivpuffar med ordet ”yttre” här.


Ljus väcker liv

Jag är alldeles salig när jag ser hur snabbt dagarna blir längre nu. I fredags var det mörkt när jag åkte till jobbet vid halv sju. Idag var det gryningsljus. Solen börjar gå ned bakom horisonten klockan fem på kvällen.

Jag är så beroende av ljuset. Jag lever verkligen upp på våren när det kommer tillbaka och dagarna blir längre och längre. De ljusa sommarnätterna i juni och juli. Då trivs jag som bäst. Det är som om ljuset väcker livet inom mig på samma sätt som naturen vaknar till liv efter ha legat i vinterdvala i vintermörkret. Jag är totalt synkad med naturens cykler. Från vårens första knoppar till sommarens djupa grönska följer min själ samma livslust. Under senhöst och vinter vill jag helst bara tappa löven och gå i ide och vila jag med. Jag känner mig lika färglös som novembergrå till ungefär nu då jag börjar bli lite mer ljusgrå innan färgerna kommer tillbaka.

Jag älskar alla årstider men det jag älskar allra mest är sommarljuset. Varför kan det inte vara vinter men med sommarljus? Det hade ju varit drömmen. Men då tror jag ju inte att ljuset hade haft samma magi för själen som det har nu. Det man får längta efter uppskattar man mer. Det är bara det att jag blir så trött på vintern av allt mörker…

Ett annat vårtecken på att ljuset är på väg är när jag återigen ser solnedgången utanför mitt fönster. Just den här tiden på året är solnedgångarna så vackra och färgstarka. Här är klockan någonstans mellan fem och halv sex på kvällen idag.

_MG_6552_3

Tänk om jag ändå hade levt ute i skärgården. Tänk vad vacker denna solnedgång hade varit då. Tänk… åh. Min dröm.