Ännu en vacker solnedgång som göms bakom betongen.

Även om jag uppskattar att bo högt med fri utsikt så drömmer jag mig bort till en utsikt av solnedgången över en fri horisont där hav och himmel blir till ett.

Uppvuxen som jag är på en ö och med långa båtresor på somrarna i barndomen längs Sveriges östra kust  så skulle jag inte kunna bo någonstans där jag inte hade vatten eller hav nära mig. Det är liksom nödvändigt för att kunna andas på något sätt.

Mobilbild från skärgårdsbåten till Möja med Jen Doyle – en drömsk magisk dag som jag tror ingen av oss kommer att glömma! Stockholms skärgård 2011. Solglitter i vatten som gnistrar mer än miljoner diamanter är det vackraste jag vet.

Jag funderar ofta på detta. Jag älskar mitt jobb som kommunikatör. Det är precis rätt jobb för mig där jag får användning av alla mina färdigheter. Språk, att skriva, relationer och människor, nå ut med budskap till olika målgrupper, strategiskt och analytiskt tänkande, lite kreativt skapande i det operativa arbetet när det gäller layout av till exempel trycksaker och presentationer. Och så vidare. Ett brett, varierat och kul yrke. Bästa yrket när man brinner för kommunikation.

Men – jag kommer inte ifrån att jag måste ha nära till en stad där det finns jobb för att kunna försörja mig. Jag kan inte bo var jag vill. Om jag hade råd skulle jag åtminstone ha en sommarstuga vid havet men hur har man råd med det om man inte är rik på pengar? Tänk om man inte var så beroende av pengar till allting.

Jag får nöja mig med att njuta av solnedgången utanför fönstret med en betongskyline i horisonten.  Jag känner mig ändå priviligierad att bo så pass nära till det som jag älskar.

Favorit i repris. Jag bor nära! 🙂 Elfvik, Lidingö.

Och man vet ju aldrig vad livet har att ge i framtiden. Den som slutar att drömma slutar att leva.