Skymningen börjar sänka sig. Sakta än så länge men snart försvinner solen fort bakom horisonten denna tidiga kväll i början på mars. Utanför fönstret rullar skog och åkrar om vartannat förbi som i en film. Det är märkligt hur det liksom känns som om det är landskapet som rör sig därutanför, och inte jag på tåget.

Snön ligger vit över landskapen och bildar kontrast till de nakna träden och röda gårdshusen som ligger som liksom slumpmässigt utslängda punkter på de vida fälten.

Jag tycker om att åka tåg. Det ger tid för eftertanke och det är avkopplande att se omgivningarna skifta från träd, granskogar, öppna fält, sjöar och mindre byar och större tätorter. Därute pågår livet. Människor lever sin vardag, medan tåget rusar förbi.

Jag brukar ofta fantisera om de som bor i de olika samhällena eller på gårdarna med de vida fälten. Vilka de är. Vad de gör just nu. Hur deras liv ser ut. Jag fantiserar även om mig själv i deras ställe. Hur skulle mitt liv se ut?

Jag undrar om de som bor längs med järnvägen någon gång funderar på oss på tåget när det dundrar förbi. Vart är vi på väg? Var har vi varit? Var hör vi hemma?

Mobilbild genom tågfönstret. Skymning över vita fält mellan Herrljunga och Skövde.