Jag glömmer den aldrig. Stjärnhimlen i den yttre skärgården.

Jag minns inte hur gammal jag var men vi var ute med båten som så många gånger förr. Pappa levde för skärgården, havet och båtar. En ljum augustikväll med båten förtöjd i en naturhamn låg jag på däck i mörkret och tittade upp mot himlen och kunde inte sluta titta. Miljoner av stjärnor i all oändlighet lyste upp himlavalvet. Det fanns ingen början och inget slut på himlen.

Jag minns hur överväldigad jag var av hur vackert och magiskt det var. Det fyllde upp hela min själ. Däruppe var rymden. Här nere låg jag. Och det kändes som om jag var mitt bland stjärnorna. Jag hade kunnat vara i den stunden i all evighet.

Vilken otrolig känsla av liv jag fick.  Tänk att få finnas till. Att få ligga där och se på denna himmel. Jag förstod hur jag hörde till allt omkring mig. Stjärnorna, berget, träden, det spegelblanka vattnet som bar båten som bar mig. Det är ju det här som livet handlar om. Jag blev så tacksam för att jag fick  vara en del av allt.  Tacksam för livet.

Sedan dess har jag aldrig upplevt en sådan himmel igen. Där och då skapades min dröm om skärgården. Min själ vill ha fler stjärnhimlar. Min själ vill ha närheten till havet. Min själ vill ha ro.

Så länge jag lever.

—

Läs fler skrivpuffar med ordet ”yttre” här.