Att vara i Elfvik, och många andra ställen på Lidingö, är som att komma ut till landet. Staden känns långt borta, ändå är den bara en halvtimme bort. Jag känner mig oerhört priviligierad som kan bo med naturen som granne trots att jag bor i en storstad. På sätt och vis kan man säga att man får det bästa av två världar. Närheten till det enklare stadslivet där allting finns. Och närheten till naturen och stillheten.

Men jag erkänner att jag inte skulle ha något emot att bo ännu närmare naturen. Ett hus i skärgården är ju en dröm. Minns ni serien Skärgårdsdoktorn? Den gick på TV i slutet av 90-talet för er som är för unga för att ha sett den. Jag älskade den. Det var som att titta på mitt drömliv. Att kunna både bo och jobba i skärgården och uppleva alla årstider, inte bara att komma ”på besök” under vår, sommar och höst med båten. Det är så vackert därute så det tar andan ur en. Dessutom tyckte min pappa också om serien. Och serien handlar ju om en pappa och en dotter som lever utan mamman, som är läkare i Afrika. Det fanns så många likheter mellan deras relation i serien, och min och pappas relation. Jag tror att detta tilltalade både mig och pappa.

Här är några jättegamla bilder som jag tog med min gamla filmkamera, innan den digitala revolutionen. Gud vad gammal jag är…! 🙂  Jag tog dem en sen augustikväll, när vi firade pappas näst sista födelsedag med en minikräftskiva på båten i en naturhamn i skärgården. Det var en magiskt vacker kväll. Jag tror att bilden är tagen 2004 eller 2005. Pappa dog 2006.

Bilderna är inskannade med en kontorsskanner så kvaliteten är väl sådär. Men ibland räcker det med en inskannad bild för att väcka fina minnen till liv.