Categories:

Den här veckan blir också lite mindre uppdateringar i bloggen fram till och med onsdag. Jag kommer ha fullt upp med jobb så jag kommer inte att hinna uppdatera mer än en gång  per dag. Inte hann jag ut och fota i helgen heller som jag hade tänkt.

Jag önskar att veckan hade fler (lediga!) dagar så att man hann med allt kul man vill göra också.

I lördags var jag hos katterna på katthemmet igen. Denna gång jobbade jag på karantänavdelningen dit katterna får stanna ett par veckor först när de kommer till katthemmet innan de får flytta ut på avdelningarna. I karantän är katterna ofta rädda, förvirrade och stressade av förklarliga skäl. Det är en helt ny miljö för katterna.

Jag fick se flera olika uttryck för rädsla och stress hos katterna. Ett par katter var så rädda att de började fräsa och morra direkt när jag öppnade burdörren. Där fick jag också ett litet tjuvnyp med en rädd tass när jag kom för nära med sopborsten.

I en annan bur låg två röda små sötnosar som hade kommit in kvällen innan. De var så rädda och förvirrade över vart de hade hamnat att de hade kissat utanför lådan. Istället hade de kissat ned sin kattbädd. De låg och tryckte bakom varsin låda och gjorde sig så små och osynliga som möjligt. De gav inte ifrån sig ett ljud.

En annan katt hade inte ätit alls och inte gått på lådan överhuvudtaget.

Alla dessa varianter är tecken på stress, osäkerhet och rädsla. Många misstar morrandet och fräsandet som aggressivitet. Men dessa katter är inte aggressiva – de är rädda. De vet inte vart de har hamnat och många katter är hemlösa utan vana vid människor. Eller så har de tappat allt förtroende för oss tvåbenta på grund av hur deras tidigare människor har behandlat dem. Det är en viktig skillnad mellan att vara stressad och rädd, och att  vara aggressiv.

Sedan mötte jag en svart stilig kattherre som inte var ett dugg stressad. Utan sällskapssjuk. Så fort jag kom i närheten av buren så vaknade han till med ett sött litet mjau och gick fram till burdörren. Där ställde han sig på bakbenen med framtassarna mot glaset och tittade på mig med sina stora runda gröna ögon och bad: ”Kom och kela med mig!”. Han var så gullig. Denna katt har uppenbart haft ett hem tidigare och var van vid människor. När jag var inne i buren lämnade han mig inte ifred utan buffade mig överallt med sitt söta huvud och kråmade sig. Han spann som en motor så fort jag klappade honom och gav honom uppmärksamhet. Kärlek! Undrar vad hans historia var – ingen normalfuntad människa kan frivilligt ha gjort sig av med den raringen!

Karantänspass innebär ännu mer städning och hygienrutiner än på avdelningarna så det är ofta stressiga pass för att hinna med när man är ensam. Men spelar ingen roll hur stressigt passet blir på katthemmet eller hur stressad jag själv är innan jag kommer dit med jobb och annat. Efter att ha fått spendera några timmar med katterna så hittar man lugn igen. Jag åker alltid därifrån med ett leende på läpparna och med ro i själen. Välsignade djur!

20160206_125909

2 Kommentarer

    • Ja det ligger jättevackert på Skurusundsvägen i Nacka! Det är fantastiskt fint. Ska ta samma bild på våren och på sommaren också. Och Lidingö är ju tvärsöver vattnet så teoretiskt sätt skulle jag kunna simma över till katthemmet. 🙂 Kram!

Lämna ett svar till Comsi Comsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv
Kategorier
  1. Good to see you back writing! X