Det här är en bild som jag själv tycker mycket om från min fotopromenad. Det är nog min egen favorit tror jag. Det första jag fastnade för var de väderbitna spröjsade fönstren på det fina lusthuset nere vid vattnet. Det var vackert.

Jag började fantisera om vad som hade hänt där när huset var nytt. Det känns som ett lusthus för herrskapsfolk från början av förra seklet. Jag kunde se Astrid Lindgrens Madicken och Lisabet leka därinne. Eller en första stulen blyg kyss i smyg av två unga älskande. Båda i vackra vita sekelskifteskläder. Hon med spets i sin vita sommarklänning och ett spetsparasoll mot solen, och han i hög hatt och vit kostym. Jag kunde se herrskapet självt sitta där i den ljusa sommarnatten och se ut över vattnet. För i min fantasi var det romantisk och ljus sommar, fast jag var omgiven av vitaste snö och bitande kyla.

Därefter såg jag hur fint omgivningarna speglades i fönstren. Då kom vintern och nuet  tillbaka, och jag fick en annan känsla. Jag sökte länge tills jag hittade den bilden jag ville ha i fönstret. Till slut hittade jag den. Och nu berättar fönstret en helt annan historia. Och den milda vintervita färgskalan speglar den kyliga men fridfullt vackra vintern.

Jag blev lycklig över bilden – den blev precis som jag såg den i huvudet! 🙂

Tycker du om den?