Skrivpuff 28/2 – Sliten

Den var gammal och sliten. Efter årtionden på vinden luktade den av damm och mögel. Den en gång vita spetsen var solkig och trådig av att ha legat nedkastad bland en massa bråte i en brun papperskartong.

Ändå hade hon aldrig sett något så vackert. Hon log mjukt genom tårarna. Och mindes.

”Sätt dig ned Felicia så kommer jag alldeles strax med bullarna” sa hon från köket. Det doftade nybakat, kaffe och farmors parfym i det vackra burspråket när jag satte mig i den bruna snirkliga stolen med den mjuka stolsdynan i beige och brunt. Jag kände mig trygg och omhändertagen och älskad. Farmor var bäst i världen. Hon hade alltid tid för mig. För henne var jag aldrig i vägen.

Parfymdoften blev starkare.

”Nu så, så ska vi fika lite, du och jag!” sa hon på sitt alldeles egna sprudlande sätt och ställde bullfatet på bordet. I de orden rymdes paradiset. Fika med farmor var det bästa jag visste.

Hon dukade fram finporslinet. Alltid finporslinet när jag var där trots att jag var liten. Tjusiga rosiga småfat med guldkanter och tygservetter med en servettring i guld. Det kändes som om jag var prinsessa på ett slott.

Det vackraste av allt var den vita stärkta spetsduken på det runda bordet. Den använde hon bara tillsammans med finporslinet. Jag kunde inte få nog av att titta på den skira spetsen och följa mönstret med fingrarna.

”Jag tycker inte att du ska slösa finporslinet på Felicia har jag sagt. Hon är så klumpig och har lätt sönder saker!” sa mamma en gång när hon kom och hämtade mig. Jag skämdes, även om jag aldrig hade haft sönder något hos farmor. Jag mindes inte att jag hade sönder så mycket hemma heller. Men jag är klumpig, det säger mamma, och därför skämdes jag.

”Felicia ska ha det finaste jag har. Hon kan aldrig slå sönder något som betyder mer för mig än den finaste flickan i världen!” svarade farmor med vass blick och lika knivvass skärpa i rösten. Sedan blev det tyst och mamma sa ingenting på vägen hem. Jag kände den vanliga tunga klumpen i magen.

Jag ville aldrig åka från farmor. Det var så tryggt, kärleksfullt och perfekt hos henne. Med henne försvann klumpen. Så var det inte hemma. Inte någon annanstans.

Hon torkade tårarna som rann med baksidan av tröjarmen. Nu finns hon inte mer, världens bästa farmor som var ren kärlek. Hennes barndoms enda trygghet.

Hon tog den slitna duken med sig. För alla andra var den bara en gammal trasa.

För henne var den lycka. Fortfarande lika vacker som då. Som farmor.


Kreativitet och självförtroende

Igår pratade jag och Jen om kreativitet. Hon har betydligt större förtroende för min kreativa förmåga än vad jag har själv. Jag kallar det dock att vara realistisk. Jag kan vara kreativ på mitt sätt och göra den här kreativa resan som bloggen handlar om utifrån min egen förmåga. Men jag kommer aldrig att nå upp till hennes artistiska nivå i mina foton. Hennes konstnärliga talang skapar konst av allt hon gör. Det är helt enkelt en gåva som vissa har och andra inte.

Men det är ok. Jag behöver inte bli lika bra – för mig handlar den här resan om att bli så bra som jag kan utifrån mina egna förutsättningar och att hitta glädjen i kreativiteten utan krav på perfektion. Det gläder mig att jag mer och mer inser detta. Att jag inte behöver skapa ”Stora Verk” utan att jag kan vara kreativ för min egen skull. För att själen mår bra av det.

Det är som med att sjunga. Jag tycker om att sjunga. Men jag har ingen bra röst och sjunger inte rent. Så jag sjunger för mig själv, när ingen hör. I duschen och i bilen :). Sång är glädje. Men jag kommer aldrig att ställa upp i Idol (ens om jag inte var en medelålders tant! 😉 ) eller bli en ny Celine Dion.

Det kreativa utlopp där jag har bäst självförtroende och tror att jag kan beröra och faktiskt åstadkomma något som andra kan ha glädje av är i skrivandet. Jag känner mig trygg när jag skriver. Jag har kontroll och ”vet” vad jag gör – även när jag experimenterar – på ett annat sätt än med kameran.

Jag tror att kreativitet är en viktig del av att vara människa. Alla människor är kreativa på sitt sätt och skulle må bra av att ta fram den sidan hos sig själva mer.

Hur gör du för att ta fram din kreativitet?


Skrivpuff – Låga

Lågan efter dig. Kärlekens låga.

Sedan den hemska natten då du plötsligt inte fanns längre så har mitt liv delats in i före och efter. Livet med, och livet utan. Utan dig pappa.

I år är det tio år sedan du gick bort från mig. Då försvann marken under mina fötter. Jag föll fritt utan att kunna landa. Jag bara föll och föll. Hur skulle livet bli utan dig? Du, som var den personen i mitt liv som alltid stod på min sida. Du, som var den personen som älskade mig mest av allt. Du, som var den personen som kände mig allra mest och som jag kunde prata med om allt. Som vi pratade du och jag. Mitt stöd, min grund, min trygghet.. Nu var du borta. Och jag var ensam och föll handlöst utan att kunna hålla i mig. För det var ju alltid dig jag höll i. Det var ju alltid du som fick mig att landa. Älskade pappa. Vad skulle jag göra nu? Utan dig?

Tio år. Livet utan dig kommer aldrig att bli helt komplett. Saknaden efter dig är för evigt. Det är liksom något som fattas i den här världen när du inte finns i den längre. Det har jag lärt mig att leva med. Livet efter.

För jag vet ju att du alltid älskar mig mest av allt även om du inte finns här hos mig längre. Jag vet att du alltid kommer att stå på min sida. Hade du kunnat prata med mig där du är nu så hade du ju sagt precis så. Jag lever mitt liv utan dig – men du är alltid med mig ändå. Fast på ett annat sätt nu. Jag har landat i din kärlek. Den kan jag hålla i.

Kärleken överlever döden och därför brinner din låga för evigt. Den brinner för alla oss som saknar dig. Som du älskade och som älskade dig. Den som inte har älskat saknar inte. Därför är saknaden min tröst. Jag saknar dig för alltid, eftersom jag älskar dig för alltid.

ljus


Vägen till berättandet

Bloggen har hittills handlat mest om bild.

En annan jätteviktig del av min kreativa resa är skrivandet. Det är en nödvändighet för mig – jag mår helt enkelt väldigt bra av det. Det skrivna ordet är min starkaste röst, där jag känner mig som mest hemma, och trygg.

Att läsa och skriva, och språk i allmänhet, har alltid kommit naturligt för mig. Så naturligt att jag aldrig behövde kämpa med det i skolan. Jag lämnade svenskboken i skolbänken när vi hade läxa. För jag visste att jag redan kunde läsa stycket vi hade i läxa, eller skriva ned det fröken dikterade. På uppsatsskrivningar gick jag bara in och ”skrev ihop” något kring vad det nu var vi skulle skriva om. Jag behövde sällan förbereda mig. Min första femma (högsta betyget när jag gick i skolan) fick jag på just en uppsats.

Det gick så naturligt och enkelt för mig att jag aldrig ens reflekterade över om det var ”roligt att skriva” eller inte. Men svenska och andra språk har alltid varit mina favoritämnen i skolan. Till skillnad från matte som jag avskydde. Det ämnet, och övriga naturvetenskapliga ämnen, var motsatsen till språkämnena. Än idag är jag lika dum när det gäller matte.

När jag slutade skolan och började jobba (i vården till en början) så tappade jag kontakten med språken och skrivandet. Under tiden mellan typ tjugoårsåldern och upp till trettio trodde jag till och med ett tag att jag inte kunde skriva. Men det är inte så konstigt. Det gällde det mesta – trodde liksom inte att jag var bra på någonting under den tiden.

Men så ville jag vidare. Jag tänkte tillbaka på skolåren. Vad var jag bra på? Vad tyckte jag om? Jo det var ju språken. Och att skriva. Jag kunde ju det! Då hittade jag till slut kommunikatörsyrket och utbildade mig på universitetet i svenska och medie- och kommunikationsvetenskap och olika journalistiska kurser.

Nu är skrivandet ett självklart inslag i mitt jobb som kommunikatör. Världens roligaste jobb. Men både jobb och utbildning har ju koncentrerats kring sakprosa i olika sammanhang. Journalistiska texter, akademiska texter, populärvetenskapliga texter, texter för webben, mottagaranpassade budskap, sociala medier med mera och med mera… Jag har inte samma övning i ett kreativt berättande.

Visst är berättande en viktig del i sakprosan också för att skapa intresse och engagemang hos mottagaren, men det baseras på verkligheten. Jag vill utforska min fantasi. Min förmåga att skapa miljöer, karaktärer och historier som berör på ett mer skönlitterärt sätt.

För även om jag har lätt för att skriva, så är det trots allt en färdighet som man övar upp och lär sig hela tiden. Ju mer man skriver, desto bättre skriver man. Jag har skrivit väldigt lite skönlitterära texter. Så övning är precis vad jag behöver.

Den resan vill jag påbörja i alla fall här i bloggen. 🙂


Huset vid sjön

Den förlamande skräcken. Nu kände hon den igen, på samma sätt som då. Barndomsidyllen som var hennes paradis när pappa fortfarande levde men som blev till en konstant mardröm när en annan man kom in i hennes och mammas liv. Nio år var hon då det allra hemskaste hemska hände.

”Jag vill aldrig tillbaka dit – jag kan inte! Ska jag utsätta mig för det här?” Hon stannade tvekande till när hon skymtade huset. Ångesten bankade i bröstet. Så vuxen hon var så blev hon genast nio år igen när minnena tog över och hon var tillbaka i huset. Då.

Mammas skrik ekade i huvudet. ”Spring Emma, spring! Vänd dig om och spring, titta inte bakåt. Stanna inte, spring! Du vet vart!”.  Emma hörde paniken, rädslan och uppgivenheten i mammas röst. Hon förstod med en obeskrivligt ohygglig klarhet direkt vad det betydde. Mamma kämpade inte längre för sitt eget liv, utan för hennes. Mardrömmen är sann.

Nu var hon framme vid sjön. Hennes barndoms sjö. Hur kunde en sådan idyllisk plats som var total lycka och kärlek förbytas till något så fasansfullt som hon kände när hon såg den nu?  Huset var hennes, men hon hade aldrig kommit tillbaka efter den dagen. Hennes moster hade hyrt ut det och hållit efter det. Själv hade hon inte velat veta av det. Men nu var moster gammal och klarade inte att ta hand om huset längre. Nu fanns det bara hon kvar. Den dagen kommer då det förflutna kommer ikapp. Till slut kan man inte fly från det längre. Den dagen var nu. Hon fortsatte att gå och minnena tog henne tillbaka igen.

Mamma kämpade emot de rasande slagen och höll ut så gott hon kunde, så att Emma skulle hinna ut. Hon sprang, men lydde inte mammas ord helt och hållet – hon tittade bakåt. Och den synen, som hennes mamma hade velat skona henne ifrån, kommer hon aldrig att glömma. Mamma som sjunker ihop när hon får det sista slaget. Hennes livlösa kropp på golvet. Blodet spred sig som en pöl under henne och hon var full av blåmärken och sår över hela kroppen. Emma hann möta det totala vansinnet i hans blick i en snabb sekund. Skräcken fick hela hennes kropp att frysa till is. Allt stannade och tystnade omkring henne. Tiden stod stilla. Det enda hon förnimmade var ett förtvivlat skrik som ljöd i hela hennes kropp. Så högt som hon aldrig har skrikit förut, men det var ingen annan än hon själv som hörde det. Mamma…nej!!

Sedan kunde hon äntligen springa – och hon sprang så att det brann i lungorna. Hon kämpade sig fram genom skräck och gråt. Nu är båda borta. Mamma finns inte mer. Han har dödat henne. Pappa finns inte mer. Hon såg bakåt – han följde inte efter. När hon väl kom fram till sin moster och fick ur sig vad som hade hänt så rasade hennes liv.

Det visade sig senare att han hade dödat sig själv efteråt. Polisen hade hittat mamma på golvet och honom i ett rep om halsen i garaget. Han tog hennes mamma, hennes trygghet och hennes barndom med sig i döden. Han lämnade efter sig mardrömmar, ångest och otrygghet. Det var för hemskt. Hon kunde inte tänka på eller ens prata om vare sig honom, mamma eller pappa utan att gå sönder. På nioåringars vis hade hon stängt den dörren för alltid.

När hon kom fram till huset såg hon dem alla sitta på verandan – mamma, pappa och hon.  Hon såg de långa härliga underbara söndagsfrukostarna i den varma morgonsolen på sommaren. De kunde sitta där och prata bort flera timmar. Mamma och pappa hade aldrig bråttom på söndagar. En svart liten fågel satt stadigt med klorna om räcket och betraktade henne. Den flyttade inte ens på sig när hon klev upp för trappen och satte nyckeln i låset. När hon vände sig om satt fågeln fortfarande där och följde henne med blicken. Hon rös till, men mötte fågelns gula blick. Då kraxade den till, och flög iväg. Huset doftade rent och  solljuset flödade igenom rummen. Hon tog ett djupt andetag och tog in ljuset – och plötsligt kände hon hur mörkret försvann. Till sin förvåning kände hon sig för första gången sedan den dagen som hemma igen. Hon gick in i mammas och pappas gamla sovrum. Då kände hon en varm behaglig vind svepa förbi. ”Varför är fönstret öppet?” tänkte hon och vände sig om. Fönstret var stängt.

”Välkommen hem, vår allra käraste lilla Emma!”

svartvitt2_56733cb5ddf2b31c5152ba18
Foto: Marie Elmqvist

Berättande foto

Idag går jag sista kursdagen för mig på kursen kreativt konstfotografi på Folkuniversitetet. Jag tänkte att detta kunde vara nyttigt för att väcka kreativiteten och utveckla mitt tänkande kring vad man kan göra med fotografi. Fokus för kursen har varit att berätta med bild och vi har fått se och analysera flera olika metoder och ”berättarstilar” hos många kända konstfotografer.

Syftet med kursen för mig när jag anmälde mig var att kunna lyfta mina naturbilder en nivå. Det är svårt att misslyckas med naturbilder eftersom naturen erbjuder så mycket vackert att ta kort på bara genom att finnas där.  Jag ville kunna ge bilderna något mer – en känsla, en tanke, en stämning… Naturen berättar saker för mig varje gång jag är ute. Jag ville kunna fånga detta på bild, mer än att jag egentligen ville berätta så mycket själv.

Men kursen har inspirerat mig. Jag tycker om att skriva, så det här att kunna berätta något även i bilder tilltalar mig. Kanske kan man utveckla berättandet att inkludera både text och bild.

Jag har så mycket att lära!

Måste bara ha tålamod med att det inte kommer att bli så himla bra i början. Jag måste tillåta mig själv att utvecklas. Det är det svåraste för mig i min kreativa resa. Och det är också bland annat därför jag har startat den här bloggen – för att tvinga mig själv att presentera mindre bra saker. För att kunna se en eventuell utveckling.

skog_5666d3e02a6b22aa067e49a5

Foto: Marie Elmqvist