Den var gammal och sliten. Efter årtionden på vinden luktade den av damm och mögel. Den en gång vita spetsen var solkig och trådig av att ha legat nedkastad bland en massa bråte i en brun papperskartong. Ändå hade hon aldrig sett något så vackert. Hon log mjukt genom tårarna. Och mindes. ”Sätt dig ned Felicia så kommer jag alldeles strax med bullarna” sa hon från köket. Det doftade nybakat, kaffe och farmors parfym i det vackra burspråket när jag satte mig i den bruna snirkliga stolen med den mjuka stolsdynan i beige och brunt. Jag kände mig trygg och omhändertagen och älskad. Farmor var bäst i världen. Hon hade alltid tid för mig. För henne var jag aldrig i vägen. Parfymdoften blev starkare. ”Nu så, så ska vi fika lite, du och jag!” sa hon på sitt alldeles egna sprudlande sätt och ställde bullfatet på bordet. I de orden […]