Categories:

”He said I am sorry – now it is our place!” English summary under the photos

Spisen är en plats i Sticklinge på Lidingös nordvästra kust, en barndomsplats som jag länge har längtat tillbaka till. Härliga klippor och skog som blickar ut över Lilla Värtan. På andra sidan vattnet ståtar de vackra stora villorna i Djursholm. Vägen till Spisen var luddig för mig nu i vuxen ålder – har inte varit där på över 15 år. Förra söndagen blev längtan så stark att jag bara var tvungen att äntligen försöka hitta vägen. Jag lyckades till slut efter mycket detektivarbete och grävande i minnesarkivet efter nyckelpunkter hitta bilvägen dit, trots att platsen inte finns utmärkt på Google Maps eller liknande kartor.

När jag kom in på Aborrvägen och såg skylten ned till Tyktorpsvägen så kände jag till slut igen mig. Pappa hade båten i Tyktorp i många år, därför åkte vi ofta till Spisen via Tyktorpsvägen. Det var en märklig oväntad känsla som plötsligt kom över mig. Jag var förbryllad över att det inte var bara förväntan inom mig, utan även lite bävan. Jag anade ju vad känslan av oro berodde på, men hade inte förväntat mig att den skulle bli så påtaglig. Hade faktiskt inte förväntat mig den alls nu som vuxen, utan bara glädjen att äntligen få se Spisen igen.

När jag hittade avfartsvägen genom skogen och kom ned till den lilla parkeringen vid pumphuset i Spisen kändes det i magen. Den där gnagande diffusa oroskänslan växte sig starkare, blandad med de förväntade känslorna av spänning och glädje.

Platsen bär nämligen på både glada och jobbiga minnen från barndomens utflykter och grillkvällar på denna vackra plats. De jobbiga minnena har att göra med att det på grillkvällar främst inte var kaffe i termos som de vuxna drack. Och det var inte alltid dessa kvällar slutade i glädje.

Jag insåg att även om jag nu var vuxen, och det har gått många decennier sedan dessa upplevelser så sätter en del minnen djupt begravda känslomässiga spår som olika platser och situationer väcker upp till ytan.

Spisen var i alla fall lika vackert som jag mindes det! Jag trängde undan oron en stund för att kunna ta in det jag såg och släppa fram de fina minnena jag hade sett i min längtan tillbaka. Solvarma klippor, solglittrande vatten och äventyr längs klipporna och stenarna på stranden som handlade om allt från upptäcksresande i en främmande värld till överlevnadsäventyr på en öde ö.

Precis där jag stod nu och tittade ut över vattnet som krusades av kraftiga nordvästvindar stod jag och Jen en dag i maj, den enda gången jag har varit vid Spisen i vuxen ålder – då för över 15 år sedan. Vi tittade på Lidingö Runt och Värtan var full av vita segel som kryssade över vattnet med en klarblå himmel och solglittrande vågor som kuliss. Pappa jobbade med bevakning av tävlingen och vi hade tur att han just då åkte förbi! Jag ringde honom och sa att vi såg honom, och han körde fram till oss med båten och pratade en stund. Minnet skingrade lite av den där bitterljuva oron inombords. Efter det kände jag att pappa var väldigt närvarande på något sätt inom mig när jag promenerade vidare.

(Dessa bilder är tagna med mobilen så ber om ursäkt över kvalitet och redigering!)

spisen 2Här stod vi och tittade på Lidingö Runt och pratade med pappa.

spisen 1

spisen 3Därnere är vår klippa! Platsen för både fikautflykter och grillkvällar. Allt är sig likt!

spisen 5Den här lilla viken fascinerade mig när jag var liten.  En oas av grönt. Vattnet fick en djupare, grön färg inne i viken, som förstärktes av trädens lummiga sommargröna löv som doppade sig i vattnet. Platsen kändes spännande, dramatisk och samtidigt lite skrämmande för en liten tjej med livlig fantasi.

20170325_133718-01I samma vik finns denna tjärfläck på en klippa som fick min fantasi att gå igång ännu mer. Fläcken kallas ”Svarta tassen”. Då kanske ni kan föreställa er vad jag fantiserade ihop för varelser och hur det bidrog till vikens spännande dragningskraft? När jag var riktigt liten var jag nästan rädd för att gå dit, men kunde inte låta bli ändå! 🙂 Så kul att den finns kvar.

Nu kände jag mig fylld av massor av känslor. Jag satte mig på Svarta tassen och tog en paus tillsammans med mina barndomsminnen. Jag släppte loss tankarna, minnena och känslorna, både glada och svåra, och gick igenom dem. Vuxna Marie och lilla Marie möttes där i minnena.

Jag såg bilden av pappa framför mig då han visade mig denna spännande vik för länge sedan, och berättade om Svarta tassen och hans egna äventyr som liten på denna plats. Då hörde jag hans röst inom mig – jag både hörde och kände honom lika tydligt och klart som om han hade suttit bredvid mig på klippan igen, i egen hög person. Han sa: ”Förlåt för den oro vi fick dig att känna här på Spisen. Det var aldrig meningen. Jag vill att du ska ha en fin relation till den här platsen precis som jag alltid har haft. Det var det jag ville ge dig. Kan du ta emot det och släppa oron?”

Jag fylldes av harmoni och glädje. Och lite förlösande tårar, av kärlek och saknad. Jag insåg att det faktiskt var just den där stunden min längtan tillbaka till Spisen handlade om. Som om han hade manat mig dit, till Spisen, till Svarta tassen, för att säga detta. Det var därför det var så viktigt att hitta hit igen. Med lätta steg torkade jag tårarna och klättrade tillbaka över klipporna till bilen.

Tack, pappa. Nu är Spisen min, och vår!

English summary

He said I’m sorry – now it is our place!

Spisen (”The stove”) is a very nice spot in Sticklinge on Lidingö’s northwest coast, facing the fancy villas of Djursholm across the water of Lake Lilla Värtan. This is a place where we spent a lot of time when I was growing up and lately I have been feeling a strong urge and desire to find my way there to see it again. Last Sunday this urge became so strong that I just had to try to find the way once and for all – digging deep into my mental archive of spots close to it to try to find how to get there by car since you can’t find it on Google maps for instance.

I came to the spot where Tyktorpsvägen and Aborrvägen meet and that’s when I finally recognised where I was. At that very moment I was hit by the strangest unexpected feeling of anxiousness mixed with the excitement and anticipation of seeing Spisen again. I of course had a notion of where that anxiousness came from, but I wasn’t expecting to feel it. Not now, as an adult.

When I found the offroad to Spisen through the forest and I parked the car, the feeling of anxiousness grew as a lump in my stomach mixed with the excitement and happiness to have found my way here again.

Spisen carries both happy and more troublesome memories. Our happy day outings with coffee and lunch and the more anxious barbeque evenings, when the adults didn’t drink coffee but stronger beverages. Nights that more than often did not end on a happy note…

I realised that memories and feelings goes deep into your subconsious but it is not forgotten, a place or situation can bring them up to surface again when you least expect it.

The view was still as beautiful as I remembered and I tried to hide away the anxiousness for a while to focus on the beauty and the happy memories of sparkling water, sundrenched Cliffs and childhood adventures where the rocky beaches became a deserted island or an expedition of an exotic place far away.

As I stood there looking out to the windrippled water my memory went back to the only time I have been to Spisen as an adult for over 15 years ago. Me and my friend Jen stood at this exact Point, looking out on a sea of sails cruising through sun-sparkling water and blue skies in Lidingö Runt (an annual sailing race around Lidingö). My father worked during the race with security. And his boat happened to actually drive by us as we stood there. I phoned him and he drove up to us and talked for a while. It was a very fond memoery. From that moment I could feel his presence inside me, surprisingly strong, for the rest of my walk.

Photos:

(Mobile photos, so sorry about bad quality and editing)

Photo 1-2: This is where we stood watching Lidingö Runt

Photo 3: Down there is our rock. The spot for outings and barbeque evenings. Everything looks exactly like it did decades ago.

Photo 4: This tiny little bay fascinated me. The bay water had a deeper, green colour than the rest. The green was emphasised by the lush green leaves of the tree branches hitting the water. It was a very exciting mysterious place for my childhood imagination.

Photo 5: This blob of tar spill on a small cliff in the same bay is called Svarta tassen (the black paw). Can you imagine the creatures I created in my mind to add mystery and adventure to this place? As a smaller child, I was almost scared to come here, but couldn’t resist to go anyway. 🙂

Coming back to Svarta tassen made all my emotions come up to the surface. I sat down on the Little cliff and just let them all come. My adult self and young Marie met there at this moment, going through all these conflicting feelings together. Our memory went back to the time when  my dad took me to Svarta tassen the first time and told me the story of how he used to play here as a child. Then I heard his voice inside me, as clear as if he was sitting there on the cliff right next to me again. He said: ”I am so sorry for all the worry we caused you. I never wanted that. I wanted this place to be a happy place for you, just like it was for me. This was my intented gift to you. I hope you can let go of the worry and accept that gift now? Make this place yours?”

I immediately felt at ease. Peace of mind. I let silent tears of love and missing him run as I realised that this very moment is the reason behind my urge to get here today. It is like he brought me here, to Spisen and Svarta tassen to tell me this. With a light heart and light steps I knew it was time to head back to the car.

Yes dad. Spisen is my place now – and ours!

Bli den första att kommentera! :)

    • Tack snälla! Bilderna är inte mycket att hurra för egentligen utan jag tog dem mest för att ”dokumentera” dessa platser. 🙂 Tråkigt platt dagsljus och tråkiga kompositioner – och dålig kvalitet. Men det är ju egentligen texten som är huvudsaken för mig i detta inlägg 🙂 Tusen tack för dina fina ord! Kram!

  1. We come from our past and we cannot go foward without relating to our past. It’s something that we cannot change and that belongs only to us and it’s a part of our identity. Our parents are the closest relations that we have in our past and it’s good when we can return to them, talking in the present or remembering past moments, maybe rediscovering those past moments and leting them speak to us again. –In fact, the quality of the photos is not the best, but Lidingö seems to be a a fantastic place to live.

    • So well put! We are our past as much as we are our present, and we need to be. As you say, that is what makes us who we are. I had forgotten how much of worry I had felt at this place. That is also one thing that is true – our conscious (and sometimes unconscious!) memory is selective and tend to forget the most bad parts and remember mainly the good parts. I think that is what happened to me here. Memories and emotions are not always the same. We can forget a memory – but we always carry the feelings deep inside us. So in this case deep emotions was awakened and from these emotions, the bad memories became more prominent. Until that moment, when I found peace. 🙂 Thank you for your lovely comment. And Lidingö is great, I love it here. Agree about the photos! They are more ”documents” of these certain places than meant to be ”good photos!”.

  2. Sååå fint skrivet! Jag sitter faktiskt med tårar i ögonen för jag kan verkligen sätta mig in i dina känslor!
    Just det där att kunna skilja på den där lilla Marie och den vuxna Marie är så svårt men så viktigt!
    Men jag blir glad då jag förstår att din lilla tripp till barndoms plats gav dig ett efterlängtat lugn!
    Nu kan du åka tillbaka till Spisen och minnas de där fina stunderna!
    Jag gläds med dig!
    Ha en riktigt fin och glad påsk!
    Kramar / Maria

Lämna ett svar till Marie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv
Kategorier
  1. Good to see you back writing! X