Den förlamande skräcken. Nu kände hon den igen, på samma sätt som då. Barndomsidyllen som var hennes paradis när pappa fortfarande levde men som blev till en konstant mardröm när en annan man kom in i hennes och mammas liv. Nio år var hon då det allra hemskaste hemska hände. ”Jag vill aldrig tillbaka dit – jag kan inte! Ska jag utsätta mig för det här?” Hon stannade tvekande till när hon skymtade huset. Ångesten bankade i bröstet. Så vuxen hon var så blev hon genast nio år igen när minnena tog över och hon var tillbaka i huset. Då. Mammas skrik ekade i huvudet. ”Spring Emma, spring! Vänd dig om och spring, titta inte bakåt. Stanna inte, spring! Du vet vart!”.  Emma hörde paniken, rädslan och uppgivenheten i mammas röst. Hon förstod med en obeskrivligt ohygglig klarhet direkt vad det betydde. Mamma kämpade inte längre för sitt eget liv, utan för hennes. Mardrömmen är sann. Nu […]