Det tog lång tid innan jag såg sanningen. Om mig själv. Nästan halva mitt liv för att vara mer exakt. Jag var värdelös. Konstig. Onormal. För om man var som jag så var man allt det där och mycket mer. Då hörde man inte till. Man fick inte vara med och ingen kunde tycka om en. Det hade livet lärt mig. Är man inte utåtriktad och framåt så är man inte lika mycket värd. Så jag fick försöka dölja vem jag var. Inte visa mig svag. Inte visa mig nervös. Måste vara mer utåtriktad. Måste vara mer framåt. Den jag är duger inte. Min mer tillbakadragna personlighet är inte önskvärd. Den är fel. Det vill säga – jag måste bli någon annan. För annars får jag inte höra till. Det ledde till att alla sociala situationer bokstavligt talat skedde på liv och död. Och istället för att bli någon annan – så blev jag  ännu […]