För ett tag sedan fick jag ju en riktig craving för rostat bröd. Det har inte gått över och sedan jag köpte min brödrost har jag ätit rostat bröd varje dag. Mmmm!

Jag har hittat något så himla gott att ha på som alternativ till marmelad. Passionsfruktscurd. Vill man lyxa till det ordentligt och göra den rostade smörgåsen till en bakelse kan man blanda i lite vispad grädde också. Alltså det är beroendeframkallande gott.

Dock måste jag alltid reservera mig när det gäller smak.

Jag har inget luktsinne. Jag är född utan luktsinne. Det jag kan känna är flyktiga dofter av cigarettrök, mint, bensin och kaffe precis när man öppnar paketet. Det är allt.

På grund av mitt dåliga luktsinne så har jag inget utvecklat smaksinne heller. Jag kan känna om något smakar gott eller äckligt typ. Mat som kokt potatis till exempel smakar absolut ingenting för mig. Till potatis, pasta och ris måste jag ha någon typ av kryddning. Annars blir det till och med jobbigt att äta.

Jag känner så klart lite smak. Sött, salt, surt och beskt. Som vi känner med tungan. Jag tror det är därför jag inte kan dricka kaffe till exempel. För jag känner inte aromerna. Jag känner bara att det smakar beskt. Och den beska smaken har vi för att varna oss för giftig mat. Alltså blir det bara avsmak för mig när jag dricker kaffe eftersom jag bara uppfattar beskheten = varning. Ugh.

Jag tror det är därför jag gillar allt som är sött. Jag älskar också sura godisar och saltlakrits. Sötsur sås – mmmm.

Ser ni mönstret? 🙂

För någon som inte känner dofter och därmed inte heller känner smak så blir konsistensen på maten desto viktigare. Vissa konsistenser kan jag inte äta utan att få kväljningar. Och det är säkert samma sak där. Vissa typer av konsistenser är mer ”giftiga” än andra så när jag inte känner på smaken att det är ok att äta, så varnar kroppen med kväljningar. Allt som är slemmigt, segt och gummiaktigt i konsistensen får mig att nästan kräkas. Exempel på det är till exempel fettet som finns på kött eller på julskinkan till exempel. Jag KAN inte äta det. Kväljningarna kommer ofrivilligt som en reflex. På fina kalas är jag helt enkelt tvungen att vara ofin och skära bort det – för annars riskerar jag att kräkas och det är ännu ofinare.

Det beror ju så klart inte på att köttet inte är gott, utan att jag inte känner smaken på fettet. Bara konsistensen.

Ibland är det en fördel att inte känna dofter. Ibland – för det mesta – en nackdel.

Jag känner till exempel inte lukt av farlig gas, eller brandrök. Det kan ju vara livsfarligt!

Jag känner inte doften av våren, blommor, parfymer och annat som luktar gott. Nu har jag ju aldrig känt det så jag vet inte vad jag missar. Men att jag missar något – det har jag förstått!

Att inte känna dofter är helt klart ett handikapp. Ett handikapp man kan leva med, men ändå ett handikapp.

Jag brukar försöka beskriva det med att det måste vara som när ”vanliga människor” blir förkylda och inte känner dofter. Hur de då brukar säga att maten inte smakar någonting.

Jag skulle tro att det är som att säga ”välkommen till mitt liv” 🙂 Jag kan ju inte säga säkert eftersom jag inte känner någon skillnad om jag är förkyld eller inte. Men det måste ju vara det närmaste man kan komma min verklighet.