I lördags var det ju dags för pass på katthemmet igen efter en månads uppehåll. Eftersom jag jobbar varannan lördag och förra passet skulle ha varit på valborgsmässoafton, som är mormors födelsedag, så kunde jag inte jobba då. Därmed blir det ju en hel månads uppehåll när man missar ett pass.

Jag hade på riktigt kattabstinens. Det är så speciellt med dessa volontärpass. Det är en ynnest att få vara där och göra en insats för dessa underbara djur och få så mycket tillbaka.

Jag fick en kommentar från Ljusletaren på mitt inlägg i fredags om mina pass på katthemmet hur jag klarar av att låta bli att ta hem katterna. Mycket bra fråga – för frestelsen är ju självklart superstor. Jag skulle kunna ta hem hela bunten på direkten. Det är ju oundvikligt att det finns en del katter som stjäl mitt hjärta alldeles speciellt och som det gör ont i själen att inte kunna ta hem!

Om jag bara tänkte på vad jag vill, så hade jag tagit hem flera katter genom åren. Men jag måste även tänka på vilket hem jag har att erbjuda en katt och den sorgliga sanningen är att jag inte kan erbjuda en katt ett bra liv just nu. Jag jobbar för mycket, reser för mycket och bor för litet.

Det skulle bara göra katten olycklig, och DET skulle inte mitt hjärta klara av. Jag kan inte skaffa katt förrän jag kan erbjuda den en bra kattillvaro med kärlek (DEN delen är ju inga problem 😉 ), yta, aktivitet och tid.

Så jag har två val:

1. Att sluta som volontär på katthemmet för att inte utsätta mig för dessa ibland hjärtslitande frestelser. Och därmed inte ha katter i mitt liv överhuvudtaget.
2. Fortsätta som volontär och utsätta mig för dessa hjärtslitande frestelser. Men samtidigt få göra en insats för ett djur som jag älskar, och därmed också kunna få ha katter i mitt liv.

Det blir nummer två alla gånger i världen!

Annars hade jag ju aldrig fått uppleva detta i lördags:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jJMMpsvkadY]