Den var gammal och sliten. Efter årtionden på vinden luktade den av damm och mögel. Den en gång vita spetsen var solkig och trådig av att ha legat nedkastad bland en massa bråte i en brun papperskartong.

Ändå hade hon aldrig sett något så vackert. Hon log mjukt genom tårarna. Och mindes.

”Sätt dig ned Felicia så kommer jag alldeles strax med bullarna” sa hon från köket. Det doftade nybakat, kaffe och farmors parfym i det vackra burspråket när jag satte mig i den bruna snirkliga stolen med den mjuka stolsdynan i beige och brunt. Jag kände mig trygg och omhändertagen och älskad. Farmor var bäst i världen. Hon hade alltid tid för mig. För henne var jag aldrig i vägen.

Parfymdoften blev starkare.

”Nu så, så ska vi fika lite, du och jag!” sa hon på sitt alldeles egna sprudlande sätt och ställde bullfatet på bordet. I de orden rymdes paradiset. Fika med farmor var det bästa jag visste.

Hon dukade fram finporslinet. Alltid finporslinet när jag var där trots att jag var liten. Tjusiga rosiga småfat med guldkanter och tygservetter med en servettring i guld. Det kändes som om jag var prinsessa på ett slott.

Det vackraste av allt var den vita stärkta spetsduken på det runda bordet. Den använde hon bara tillsammans med finporslinet. Jag kunde inte få nog av att titta på den skira spetsen och följa mönstret med fingrarna.

”Jag tycker inte att du ska slösa finporslinet på Felicia har jag sagt. Hon är så klumpig och har lätt sönder saker!” sa mamma en gång när hon kom och hämtade mig. Jag skämdes, även om jag aldrig hade haft sönder något hos farmor. Jag mindes inte att jag hade sönder så mycket hemma heller. Men jag är klumpig, det säger mamma, och därför skämdes jag.

”Felicia ska ha det finaste jag har. Hon kan aldrig slå sönder något som betyder mer för mig än den finaste flickan i världen!” svarade farmor med vass blick och lika knivvass skärpa i rösten. Sedan blev det tyst och mamma sa ingenting på vägen hem. Jag kände den vanliga tunga klumpen i magen.

Jag ville aldrig åka från farmor. Det var så tryggt, kärleksfullt och perfekt hos henne. Med henne försvann klumpen. Så var det inte hemma. Inte någon annanstans.

Hon torkade tårarna som rann med baksidan av tröjarmen. Nu finns hon inte mer, världens bästa farmor som var ren kärlek. Hennes barndoms enda trygghet.

Hon tog den slitna duken med sig. För alla andra var den bara en gammal trasa.

För henne var den lycka. Fortfarande lika vacker som då. Som farmor.