En annan jätteviktig del av min kreativa resa är skrivandet. Det är en nödvändighet för mig – jag mår helt enkelt väldigt bra av det. Det skrivna ordet är min starkaste röst, där jag känner mig som mest hemma, och trygg.

Att läsa och skriva, och språk i allmänhet, har alltid kommit naturligt för mig. Så naturligt att jag aldrig behövde kämpa med det i skolan. Jag lämnade svenskboken i skolbänken när vi hade läxa. För jag visste att jag redan kunde läsa stycket vi hade i läxa, eller skriva ned det fröken dikterade. På uppsatsskrivningar gick jag bara in och ”skrev ihop” något kring vad det nu var vi skulle skriva om. Jag behövde sällan förbereda mig. Min första femma (högsta betyget när jag gick i skolan) fick jag på just en uppsats.

Det gick så naturligt och enkelt för mig att jag aldrig ens reflekterade över om det var ”roligt att skriva” eller inte. Men svenska och andra språk har alltid varit mina favoritämnen i skolan. Till skillnad från matte som jag avskydde. Det ämnet, och övriga naturvetenskapliga ämnen, var motsatsen till språkämnena. Än idag är jag lika dum när det gäller matte.

När jag slutade skolan och började jobba (i vården till en början) så tappade jag kontakten med språken och skrivandet. Under tiden mellan typ tjugoårsåldern och upp till trettio trodde jag till och med ett tag att jag inte kunde skriva. Men det är inte så konstigt. Det gällde det mesta – trodde liksom inte att jag var bra på någonting under den tiden.

Men så ville jag vidare. Jag tänkte tillbaka på skolåren. Vad var jag bra på? Vad tyckte jag om? Jo det var ju språken. Och att skriva. Jag kunde ju det! Då hittade jag till slut kommunikatörsyrket och utbildade mig på universitetet i svenska och medie- och kommunikationsvetenskap och olika journalistiska kurser.

Nu är skrivandet ett självklart inslag i mitt jobb som kommunikatör. Världens roligaste jobb. Men både jobb och utbildning har ju koncentrerats kring sakprosa i olika sammanhang. Journalistiska texter, akademiska texter, populärvetenskapliga texter, texter för webben, mottagaranpassade budskap, sociala medier med mera och med mera… Jag har inte samma övning i ett kreativt berättande.

Visst är berättande en viktig del i sakprosan också för att skapa intresse och engagemang hos mottagaren, men det baseras på verkligheten. Jag vill utforska min fantasi. Min förmåga att skapa miljöer, karaktärer och historier som berör på ett mer skönlitterärt sätt.

För även om jag har lätt för att skriva, så är det trots allt en färdighet som man övar upp och lär sig hela tiden. Ju mer man skriver, desto bättre skriver man. Jag har skrivit väldigt lite skönlitterära texter. Så övning är precis vad jag behöver.

Den resan vill jag påbörja i alla fall här i bloggen. 🙂