Vägen tillbaka och en ny start

2020.

Året då allt ställdes på ända och jag, och världen, fick lära oss hur skört livet är. Och hur snabbt tillvaron, och allt man tagit för givet, kan förändras. Globalt fick vi lära oss att hålla ut, hålla i och hålla avstånd. Vi fick lära oss att avstå från det viktigaste vi har, som är så grundläggande mänskligt: Att fritt kunna umgås med nära och kära. Många av oss har också förlorat någon i denna farsot som kallas Covid 19. Min mormor lämnade oss på den dödligaste dagen dittills i pandemin, den 15 april. Denna sjukdom är så omänskligt grym. Mormor fick genomlida sjukdomen ensam och vi fick inte ta farväl. Det här gör så ont att jag knappt kan skriva det – denna smärta skär igenom hjärtat och gör sorgen djupare. Det blir inte bättre när man tänker på hur många som delar detta öde med oss. Alla som fått dö ensamma, i sterila sjukhusmiljöer med utsliten vårdpersonal bakom skyddskläder, munskydd och visir som gör sitt allra bästa att lindra smärtan trots att de själva egentligen inte orkar mer. Och alla anhöriga som liksom vi inte fått ta farväl.

Lagom med pandemins framfart kraschade även mitt liv rakt in i väggen. Den första april blev jag sjukskriven för utmattning. Hjärnan slutade fungera. Det smög sig på mer och mer under hösten och vintern tills jag till slut inte fick ihop mina tankar längre. Kunde inte hänga med på möten, glömde saker, tappade tråden när jag pratade, kunde bara se lättsmälta sitcoms på Netflix, för något längre kunde jag inte hänga med i, kunde knappt förstå vad jag läste, kunde inte skriva som är en stor del av mitt jobb osv. Det kändes som att tänka i sirap. Hjärnan klarade inte av några intryck. Blev både ljus- och ljudkänslig. Samtidigt var jag så ohyggligt obeskrivligt trött. En trötthet som liksom genomsyrade varenda cell i kroppen. Jag grät i duschen på morgnarna för att jag inte förstod hur jag skulle ta mig igenom dagen. Jag grät ofta från ingenstans bara av ren trötthet. Dessutom gick jag med ett konstant stresspåslag i kroppen samtidigt som det kändes som om kroppen gick på sparlåga – som när batterierna tar slut i en gammal radio. Så kändes varenda rörelse, och så lät mina tankar. Jag hade så svårt att acceptera kraschen till en början. Jag förstod inte vad som hände mig eller hur jag någonsin skulle kunna fungera normalt igen. Det var så himla otäckt!

Under utmattningen upptäcktes dessutom att jag hade autoimmun underfunktion i sköldkörteln (med facit i hand, föll de senaste åren på plats med denna diagnos. Detta är en stor bidragande orsak till utmattningen!), och dessutom en halsknöl. Allt var väldigt dramatiskt och allt hände på en gång. Inom en månad från att jag blev sjukskriven hade jag förlorat min mormor, fått (upptäckt) en autoimmun sjukdom och en halsknöl som behövde utredas. Från mitten av maj till och med december utreddes knölen för eventuell cancer. Inledningsvis befarade man till och med den värsta typen av tumör. Utredningen innefattade ett flertal biopsier i olika omgångar, medicinbehandling och slutligen återstod endast operation där de tog bort halva sköldkörteln inklusive knöl för att kunna ställa diagnos om tumören var elakartad. Operationen skedde den 5 oktober, och den 15 december fick jag till slut det beskedet som jag under dessa månader inte vågade hoppas på. Det var en tumör på c:a 2,5 cm i sköldkörtelns vänstra lob, men den var gudskelov godartad. Som om inte min utmattade hjärna stressats tillräckligt under denna period så bytte jag dessutom tjänst på jobbet i juni mitt under pågående sjukskrivning och cancerutredning pga en omorganisation där min tidigare tjänst flyttade från Stockholm till Göteborg.

Och som grädde på stressmoset hade vi även pandemin, som gjorde att jag fick ta mig igenom det mesta ensam – med fantastiskt stöd av nära och kära på distans – men hade självklart behövt mer fysiskt stöd. Mer kramar. Definitivt mer kramar. Mer vanligt liv. Att kunna ha någon med mig på läkarbesök, kunna sörja mormor normalt med familjen. Inte över en telefonledning. Bara som exempel.

2020 var sammanfattningsvis ett av de tuffaste åren i mitt liv.

Men!

2020 var samtidigt ett år som jag kommer att se tillbaka på som ett avgörande år i mitt liv. Det har lärt mig hur värdefullt mitt liv är, i sin skörhet. Jag fick möta min egen dödsångest – och komma ut ur den. Den gåvan kommer jag inte att kasta bort. 2020 har visat mig hur starka mina relationer faktiskt är. Till min familj och mina vänner. Hur lyckligt lottad jag är att de finns i mitt liv. De betyder verkligen allt. Jag är så tacksam att jag lever, och känner mig ödmjuk inför livet.

2020 lärde mig att leva i nuet. Det är nu jag ska leva ut mina drömmar. Inte sen.

Jag är tillbaka på jobbet. Inte helt återställd men tror mer och mer på att jag ska komma tillbaka. Inte till mitt tidigare jag. Utan till ett uppgraderat jag. Där balans, livsglädje och kreativitet är ledorden. Vi behöver ge oss själva tid att göra mer av sådant som ger oss glädje och energi. Jag har insett att kreativiteten är viktigare än någonsin för mig.

Detta kommer att återspegla sig här på bloggen. Den kommer att vara viktig för mig, för att dokumentera och driva min kreativa resa. Vilket har varit dess syfte hela tiden – den heter ju inte Creative Being för intet. 🙂

Mer om detta och planerna för bloggen i nästa inlägg!

Jag är tillbaka! 🙂 På riktigt denna gång. En ny start!

8 reaktioner på ”Vägen tillbaka och en ny start

  1. Martin

    The pandemics that started last year was something completely unexpected and unknown that changed so much our lives. It was generally a difficult year and we will need some inspiration now. With it maybe we can go ahead and use some of our resources in new ways or in new situations, maybe try new things, but also rediscover activities which we neglected for some time. We can hope that the situation with the pandemics will get better. I think that you are right, we have to find what fulfills us (and can also be appreciated by others).

    Gillad av 1 person

    • Agree 100%. I think a lot of us have had to rethink our lives during the pandemic. And I think a lot of people discover new things about themselves and what is important in life. I for one will never let go of my creativitiy again, it will become my second nature from now on. Hopefully I will be able to inspire others to find their creativity. 🙂 I hope you and your loved ones are doing ok and have managed to stay healthy during the pandemic.

      Gilla

  2. Martin

    Thanks. I think I’m doing reasonably well, even if there have been many restrictions, if you have to change some plans. I tried to use well the time that I would have used for other things in normal times. I bought a new camera, a Canon, and made a few good pictures, but still have to learn how to use it properly, (I like doing fotografy). Maybe I do this this year, write more, and move to Munich. Maybe I can also get some suggestions from your blog. I will take a look when you post.

    Gillad av 1 person

    • That is awesome that you have taken on photography. What type of photos do you take? I am excited to start my landscape photography class tomorrow. Will of course blog the experience, assignments etc during this class! This i]class is still in my comfort zone though since I have some knowledge going into it, but I can’t wait to get new inspiration from a professional landscape photographer and shared feedback from other class participants and see their photos.

      Gilla

      • Martin

        I used to make photos with a small camera or with the smartphone. I think I take photos as if they were a part of a story that you tell. I don’t look for a special motive to take photos, I don’t go to a special place to take photos. I just take photos of the places I am or I visit, or of what I see. I think many of my photos are fast photos. Either I make them immediately, or I don’t make any photos. So I took them during vacations, i take photos of landscapes, of buildings that I see, of the places to which I go regularly. Many of them were simply of the sky that I see from my window. I must have hundreds of them. As I didn’t go out so often to new places in the last year, most of the photos I took with the new camera are again from the sky showing the Sun, the Moon, raining, snowing, the sun set, the morning. Maybe this year I have the opportunity to take new photos.

        Gilla

  3. Pingback: Statusuppdatering – längre uppehåll än planerat! | Creative Being

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s