Farväl mormor – min vita fjäril

Den 7 augusti. En sorgens dag som omfamnar oss med den tryckande värmen. Det är en av sommarens varmaste dagar. Värmen kom på sensommaren.

Tillsammans anländer vi till Skogskyrkogården. Solen står högt på himlen och träden kastar skuggor över grönskande buskar och gräs och prydliga gravstenar. Jag tänker på hur vackert mormor tyckte det var med trädens skuggor över solbelysta gröna gräsmattor. Vi köper varsin handbukett i en liten blomsterbutik utanför kyrkogården. När vi anländer till det lilla kapellet ser vi hennes vackra urna på en grön duk, omgiven av en oerhört vacker gravkrans från oss alla, och en från morfars syster. Mormor hade blivit hänförd av de vackra blommorna: ”Tänk att det kan finnas någonting så vackert i denna grymma värld!?” hör jag hennes röst inom mig.

Ceremonin är lugn och fin, med hennes allra käraste på grymt pandemiavstånd. Precis när ceremonin sätter igång känner jag en omfamning inombords. Mormor är med oss, och bär oss igenom detta avsked. Det får mig att gråta men det är inga jobbiga tårar. Det är tårar ur tröst och kärlek. Jag låter tårarna rinna fritt under hela ceremonin när tankarna på mormor fyller mig, alla fina minnen, hennes kärlek, omsorg om oss. Hennes trygghet. Bara lyckliga, trygga, roliga minnen. En enorm saknad, men ett fint farväl. Nu får du äntligen frid mormor. Tack för allt. Från hjärtat tack.

Framme vid graven gör prästen sig redo för gravsättningsceremonin. Mormor ska äntligen få återförenas med sina kära föräldrar som hon förlorade alldeles för tidigt, och med morfar. Prästen bär en vit näsduk propert vikt i bröstfickan. ”Den symboliserar ljuset”, säger han.

Då kom den. Den vita fjärilen. Den flög omkring framför oss över graven en kort stund innan den flög iväg. Prästen kände det. Jag kände det. Den bar på en hälsning. Frid och ljus, och tröst.

Efter ceremonin stod mamma och jag och tittade på mormor och morfars namn inristade på familjegravens baksida. Båda av oss grät när vi såg deras namn, och insåg att här ligger de. Mammas föräldrar. Mina morföräldrar. I jorden för evig vila, inte längre med oss. Så ofattbart. Då kom den igen. En vit fjäril som målmedvetet flög upp mot oss där vi stod, cirkulerade framför oss en kort stund, och flög sedan iväg.

Flera gånger efter detta har en vit fjäril kommit till mig i samband med tankar på mormor. Med samma tröst och ljus. Bekräftelse och omtanke. ”Jag är alltid med dig”.

Min ängel. Mormor – min vita fjäril.

2 reaktioner på ”Farväl mormor – min vita fjäril

  1. Martin

    I think that in such moments the connection to the person that we lost becomes stronger. We know more than ever who she was and how important she was for us. That’s why she is unique for us. We live in the present with a part of us that remains in the past.

    Gillad av 2 personer

    • Agree completely. Miss her terribly and at the same time so happy for the time I got with her. She never really leaves me even if she is not present physically any more. Love survives eternity!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s